Igår ringde Knickedicken hem och började med orden "I just want you to know that I am okay". När någon börjar ett samtal med dem orden så vet man ju att någonting har hänt. Mycket riktigt. Han ringde från kliniken i Essex där han blivit röntgad och undersökt eftersom att han rasat ner från en stege och fastnat med knäet och vristen i fallet mellan pinnarna och blivit hängande upp och ner. Som tur var bröt eller stukade han ingenting men slet väl sönder en och annan muskelfiber och är ganska öm. Stackars min lilla snubbel snubbe.
Det skumma är att efter att den första "chocken" lagt sig så kunde jag inte låta bli att tänka: gud, tänk om det varit jag, då hade jag inte kunnat träna på ett par dagar. Sjukt va? Samma sak tänkte jag ju när mitt knä smällde för några månader sedan. Det gjorde så ont att jag svimmade men det enda jag kunde tänka var "tänk om jag sabbat det så illa att jag inte kan träna". Säg att det är fler som tänker som jag så att jag slipper känna mig så onormal.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Oj då. Tur i oturen att det gick så "bra" som det gick. Ta hand om honom väl!
Skönt att det gick bra för din kära snubblare. Stegar kan vara läskiga. När choken har lagt sig kan man nog mycket väl tänka på hur illa det hade kunnat gå och allt man hade kunnat gå misste om inklusive träning. Man får vara tacksam så länge inget allvarligt händer.
Puma. Det ska jag!
Desiree. "Tur" att han fastnade med knäet för annars hade han (och sina 200cm och nära 90 pannor) rasar rakt i backen.
Okej jag säger det;) Det är fler än du som fruktar missade träningspass när sånt händer. Du är härmed normal-förklarad!
Tur att han klarade sig såpass bra!
Och jag kan meddela att den finns fler än du som tänker sådär angående träningstänket *räcker upp en hand*.. normalt eller inte ;).
Skicka en kommentar