Krönika i Fitness Magazine

Att äta kolhydrater har blivit livsfarligt. Man behöver bara slå upp vilken vecko- eller kvällstidning som helst för att få reda på det. Självutnämnda experter berättar hur deras liv förbättrats sedan de helt lagt om sin kost. Folk berättar gladeligen att de slutat äta kolhydrater med samma stolta min som om de just sagt att de slutat äta godis eller slutat röka och knarka. Allt jag kan säga om det är att det bullshit. Våra kroppar, och framför allt vår hjärna, behöver kolhydrater för att fungera. En kost helt utan kolhydrater gör dig dum i huvudet. Jag vet för jag har prövat. För ett tag sedan testade jag en strikt diet nästan helt utan kolhydrater. Jag höll på i drygt två veckor. Eller snarare – jag stod ut i dryg två veckor. Att jag utsatte mig för allt detta var dels i rent studiesyfte, jag ville veta hur min kropp reagerade på en kolhydratsnåldiet. Och dels var det av ren och skär fåfänga, genom att tömma kroppen på kolhydrater skulle jag få mer synliga och definierade muskler. Jag såg framför mig hur mina överarmar skulle se ut som Linda Hamiltons i Terminator 2. Och visst fungerade det. Jag tappade tre kilo redan de första dagarna. Visserligen bara i vätska. Men ändå. Mina muskler började bli mer synliga. Men till vilket pris?

Det var äggviteomelett, kycklingfilé, lax, quorn, grönsaker och proteindrinkar som stod på menyn. Min vanliga frukostgröt, fullkornspasta och bulgur var bara att glömma. Inte ens frukt skulle jag äta. Bananer och brödskivor var bannlysta. Äggulorna åkte rakt ner i kattens matskål. Inte ens mjölkprodukter var tillåtna. Och varje dag körde jag 90 minuters hårds konditionsträning. Efter passet kändes det som om gymmet förvandlats till ett kylrum, jag frös så att jag skakade. Dessutom blev stretchen en plåga eftersom att jag fick sendrag. Allt symptom på att jag höll på att tömma min kropp helt på kolhydrater. Att föra en helt vanlig konversation blev knepigt. Jag kunde till exempel börja säga en mening och halvägs glömma bort vad jag egentligen pratade om. Jag tappade tråden, hade svårt att koncentrera mig eller lyssna när någon annan pratade. Någon kunde ställa en enkel fråga men i mina öron lät de som om jag just blivit ombedd att svara på vad 7 967 multiplicerat med 3 456 blev. Och det snabbt. Så där stod jag med mina tillfälligt snygga armar men kunde inte föra en vettig konversation. Hur kul är det när en snygg kille kommer fram och allt man kan säga är ”öh, va, vaddå”? När man är lika smart som en guldfisk och med nöd och näppe kan komma ihåg sitt eget namn. Nu är jag tack och lov tillbaka på min vanliga diet med härliga och underbara långsamma kolhydrater. Jag är kanske inte lika deffad men jag kan fullborda en hel mening.