Idag längtar jag hem. Har en stor hemlängteklump i halsen. Konstigt hur man kan åka berg- och dalbana såhär. Igår var allt toppen. Idag är allt botten. Träffade massa nytt folk (som man alltid gör här i USA då folk envisas med att ses i stora grupper där man enbart säger några ytliga ord till varje person men utan att ha lärt känna dem eller knappt veta vad de heter) som frågade "so, how do you like it here in Madison". Som vanligt svarar man "oh, I just love it" för det gör jag ju för det mesta. Men igår var det en pappskalle som frågade "so, what do like the most, Sweden or Madison". Vad ska man säga? Tankarna börjar snurra. Var trivs jag bäst egentligen? Var hör jag hemma? Här vill jag ju såklart vara för jag vill ju inget annat än att vara med min Knickedick. Men idag när jag är på mitt mest sprudlande, manodepressiva humör vill jag bara slänga ner passet i väskan och dra.
Hoppas att ett stentufft styrketräningspass kan råda bot på mitt tycka-synd-om-mig-syndrom. Det blir 25 minuters intervallträning följt av rygg, baksida axel, biceps och mage.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Skickar världens största kramar och hoppas att det hjälper lite. Förstår hur du känner.
Sporty: det är HELT normalt. Jag har precis läst boken "Travels across America" (eller nåt sånt av Bill Bryson). Och då drar han ett exempel på hur en amerikan frågar en svenska (jooooooooo, jag lovar) vilket hon tycker bäst om, Sverige eller vilken-stat-han-nu-var-i.
Amerikaner gör ALLTID sådär skriver Bryson. Innan the cross examination är klar har de räknat hem svaret. US of A, of course! För de kan liksom inte föreställa sig att man kan sätta något annat land högre än USA (eller hägre än en amerikansk delstat). De borde veta bättre, bassar Bryson.
Så ena dagen kan du ju svara Sviiiiiiiiden, nästa Madison, en tredje Knickedicken (that should send them wondering). Du behöver inte grubbla så mycket. Det är helt normalt och helt okej att föredra ketchup imorgon, senap på torsdag - men idag inte veta vilket som egentligen är godast.
Jag menar, vem sitter inte här och funderar var man trivs bäst??? I sol, i skugga, med en GT i handen, ett glas hemkokt jordgubbssaft, är det roligare på Liseberg eller Gröna Lund. Och. Så. Vidare.
Det är bara det att du just nu tangerar ANINGEN (men bara aningen) större frågor. Så tro inte att du är nåt Sporty! Dina tankar snurrar inte mer än vad de gjorde i Sverige.
(Hoppas det fick dig på ett sjuhelvetes-vem-tror-hon-att-hon-är-Kesu-humör!)
PS du kan ju alltid fundera på hur jag lyckades snylta mig in här, jag som FORTFARANDE sitter i Tierp.
Caroline. Thanx!
Kesu. Ja, du har rätt. Man kan och behöver inte välja. Men just nu känner jag mig nog mest hemlös. Hör liksom inte hemma någonstans. Det känns säkert bättre imorgon. =/
Kanner igen mig. Har hemlangtan ganska ofta. Har blivit oerhort patriotisk sen jag lamnade sverige. Vissa dagar spelar det likosm ingen roll att jag kommer att "fa nya kompisar", "kan ringa hem nar jag vill" eller "ta flyget over nar jag vill".
Vissa dagar vill jag inte ha ny kompisar utan mina vanliga som jag redan kanner. Jag vill inte ringa hem for da langtar jag annu mer. Att flytta var ju faktiskt ett av de bsta beslut jag tagit.
Men det ar ganska klurigt ibland. Nar jag ar "hemma" langtar jag tillbaka hit etc.
Ska nog ta en tur till IKEA ikvall tror jag...:-)
/Anna-Karin
Would you beilive, men jag känner mig också hemlös mellan varven. Och det i Sverige. Solna? Nja, inte riktigt 100. Landet då? Nej, inte där heller och så vidare. Så visst förstår jag din hemlöskänsla när du har en Atlant emellan platserna du funderar på.
Jag som är lite knäpp kan å andra sidan gotta mig lite åt det. När jag bodde och jobbade utomlands var jag så pretto att jag körde "wherever I hang my hat, that's my home!" som mitt motto. Tyckte det var lite coolt liksom. Överallt och ingenstans. Jaja.
Anna-Karin. Yup. Det är exakt så jag känner det. Ibland. "Vill inte lära känna några dumma amerikaner, jag vill ha mina svenska kompisar". Som en grinig femåring. Var i USA bor du och har du en blogg?
Kesu. Jo, det där "hattsnacket" har jag också försökt med. Så här är det nog. Jag bor i USA och det är mitt nya hemma. Men Sverige kommer alltid att vara Sverige.
Vi är ena riktiga Hattefnattar ;)
Ens hemland har såklart alltid en speciell plats i hjärtat - konstigt vore det väl annars.
Du fixar det här fint!
PS Läs "I'm a stranger here myself" av Bill Bryson. (Heter "Notes from a Big Country" om du får tag i den engelska upplagan.) HAndlar om hur han känner när han kommer tillbaka till USA efter 20 år i England. Mycket rolig och tänkvard.
Kesu. Tack för boktipset. Ska pipa ner till R J Julia Bookseller efter lunch och köpa.
Instammer i att Bill Bryson ar lasvard!!!!
Puma. Hoppas du har det bra i Kanada.
Du som skriver om resor kan gotta dig åt att ha en massa roliga Bryson-böcker kvar (jag har läst nästan alla). Notes from a small island handlar om hur han reser runt i England INNAN han reser tillbaka till USA. Vassa iakttagelser och varma betraktelser av engelsmännen.
Sedan finns Noties from Downunder (A sunburnt Country på amerikanska) om Australien, Neither here, nor there om olika platser i Europa. Hans senaste är en självbiografi som heter ungefär The life of the Thunderbolt Kid. Har precis kommit ut i pocket. Jag har köpt den, men sambon knep den innan jag hann öppna den. Nu skrattar han mer än han snarkar om nätterna ...
Kom och köp! ;)
Skicka en kommentar