Det är så lätt att säga till andra hur de ska tänka och göra. Typ att motivera folk, tipsa om hur de ska äta och träna för att må bra. Men när det kommer till en själv är det svårare. Nu har jag som tur är inte några som helst problem att motivera mig själv, komma iväg till gymmet eller att äta som jag ska. Snarare tvärtom. Igår körde jag min intervallträning för första gången sedan min smällförkylning. Först tänkte jag att jag bara skulle köra vanlig cardio utan intervaller men sen tänkte jag att det vore ju slöseri med tid. Jag hoppade upp på crosstrainern med tanken att köra så gott det gick, så länge jag orkade och det kändes ok. Första tio minuterna gick som en dans, benen gick på som små trumpinnar och jag kände inte ett uns av trötthet. Men lagom till intervall nummer tolv började det låta konstigt i mitt öra. Mitt sus försvann och istället kunde jag höra mig själv andas. Alltså inifrån hörselgången, typ som om luftrören var direktanslutna till mina öron istället för näsa och mun. Så märkligt. Efter några minuter gick det som tur var över så jag körde på. När det var fem till sex minuter kvar började jag känna ett tryck över bröstet, det gjorde inte ont men det kändes skumt i luftrören. Ansträngt. En normal människa hade klivit av maskinen och gått hem. Men istället tittade jag på klockan och tänkte att fem små ynka minuter till gör väl ingen skada. Och bara tanken på att kliva av crosstrainern några minuter för tidigt gjorde mig nästan gråtfärdig, det skulle ju kännas som ett sådant misslyckade. För varje avslutad intervall hade jag en manisk röst i skallen som sa ”det är bara tre intervaller kvar, kom igen nu 40 sekunders sprint är väl ingenting”. När klockan visade på 25 minuter la jag mig raklång på en yogamatta och stirrade i taket. Samtidigt som jag kände mig nöjd med avslutat pass kändes det så illa att jag struntat i kroppens signaler.
Jag älskar min förmåga att pressa mig själv till det yttersta. Att jag faktisk på egen hand kan ta i så att det slår lock för öronen, att jag känner en metalliska blodsmak i munnen och blir lätt illamående. Men jag har tydligen inte förmågan att stänga av denna förmåga när det behövs. Måste lära mig att vara snällare mot mig själv. Har någon där ute några bra tips?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Ja du, vad ska man säga och tipsa om.. Du verkar ju redan ha insikten om att egentligen pressar dig alldels för hårt! Det du kanske ska försöka ändra på är ditt behov av perfektionism! Du låter nämligen som jag. Allt är ett misslyckande om det inte är perfekt! 1 lite godis bit är ett misslyckande och en totalförstörd dag.. att kliva av löpbandet 1 minut tidigare relsuterar i samma hemska känsla.. Inte hälsosamt!! Man måste försöka vara nöjd med sig själv ändå!!!
Hm. Ett typiskt tjejproblem? Att pressa oss själva till det yttersta men ändå inte vara nöjd. JAG tycker du är superduktig och skickar stora och varma kramar. Hoppas det kan hjälpa. Lite.
Emelie. Ja, jag är ju perfektionist när det gäller allt annat så det är kanske inte så konstigt. Jag har inte bara svårt att vila, jag har svårt att njuta av det också. Kan känna att "jaha, nähä, här sitter jag och latar mig". Puckat, jag vet. Ska jobba på det!
Caroline. Jepp. Mycket "duktig flicka-syndrom" över det. Dina stora och varma kramar hjälper jättemycket. Thanx darling!
Oj vad jag känner igen mig. Är exakt likadan! Har jag bestämt innan så blir det lixom att man lätt ignorerar kroppens signaler.. dumt egentligen. Älskar att köra slut på mig!
Medans många nog har omvänt problem, att "hm.. har jag inte lite ont i halsen? kanske.. jo, om jag känner efter - bäst att skippa träningen".
Hursomhelst, ta hand om dig :).
Sofia. Nu är jag frisk igen och längtar efter att få gå till gymmet och träna tills jag spyr. =)
Skicka en kommentar