Fyrverkerier och hundattacker

Tänk dig de bästa fyrverkerierna du någonsin sett i hela ditt liv. Tänk dig nu att alla dem bara är som ett fjuttigt tomtebloss jämfört med de vi såg igår. The Mashantucket Pequots Tribal Nation (indianstam) smällde av ett fyrverkeri igår som fick alla andra fyrverkerier att kännas små och löjliga. Vi stod där på en kulle och tittade ut över Thames River och kunde inget annat än såga Aaah och Oooh i 40 miniter när världsberömda Grucci Family smällde av fyrverkerier från tre pontoner. Och inte bara ”vanliga” fyrverkerier med ringar, färger och guldregn utan även symboler som dollartecken, hjärtan, smileygubbar och jordgubbar (de senare till toner av Beatles Strawberry Fields).

Tyvärr förtogs lite av fyrverkeriglädjen då vi precis innan det skulle börja fick reda på att Knickedickens pappa Tom blivit attackerad av en galen hund. Han och Sue var på en parkeringsplats utanför Job Lot i Clinton. Plötsligt hoppar det ut en schäfer från en bil och hänger sig fast i nacken på Polo. Tom reagerar blixtsnabbt men istället ger sig hunden på honom och biter honom flera gånger i låret och knäet. Tom ramlar ner på marken och ligger i fosterställning med Cojo-hunden ovanpå. Sue lyckas få hunden att släppa taget genom att spruta vatten på den. De får åka ambulans och Tom fick sys ihop på Yale Clinique i Guildford. Eftersom att Knickedicken är brandman känner han ju alla på 911 så han blev direktkopplad till ambulansföraren och fick prata med sin pappa. Min första tanke var ”gud, vilken tur att det inte var min pappa” för han är livrädd för hundar i allmänhet och schäfrar i synnerhet. Nu verkar allt ha gått ”bra” men man är ju fortfarande orolig för infektioner och så. Och att Toms knä ska ha tagit skada. Sjukskrivning och rehab i minst en månad säger läkarna. Jag och Knickedicken åkte direkt hem till dem efter fyrverkerierna och hängde lite med Polo som var ensam hemma. Han verkade inte ha tagit någon skada av schäferchocken. Varken fysiskt eller psykiskt. Ägaren erkände tydligen att hunden attackerat andra hundar förut, så sent som förra veckan. Och ändå lämnade hon den okopplad i en bil med vidöppna fönster. Idiot! Den kommer med all sannolikhet att avlivas (hunden alltså, inte ägaren ... vi bor ju inte i Texas). Och eftersom att detta är USA står stämningar av gigantiska mått på programmet.

Idag hoppas vi att Tom får komma hem så vi kan åka dit och krama honom jättemycket.