Snabb v/s slarvig

Läste i senaste Amelia att det tar Martina Haag två veckor (på heltid) att skriva en krönika. Hon fipplar, ändrar och flyttar på kommatecken. Hon måste få bra betalt för sina krönikor för att det där ska gå ihop tycker man. Själv jobbar jag lite annorlunda. Jag går omkring med min kolumn inne i huvudet i ett par dagar, låter den ligga där och gojsa till sig. Sen när jag väl sätter mig tar det aldrig mer än en timme att skriva den. Den senaste om raggningsregler skrev jag faktiskt på en kvart. Nästan så att man känner sig som en sämre kolumnist. Där sitter Martina (faktiskt bara ett norskt stenkast från mitt hus) och sliter sitt hår i två veckor medan det bara rasslar till för mig. Men vi är väl bara olika. Jag har FÖRSÖKT att sitter och läsa igenom mina kolumner och artiklar, att ändra och fippla. Men det slutar alltid med att jag skickar in originalversionen. Det blir alltid bäst första gången. Men att vara supersnabb och få till det på första försöket får mig ibland att känna mig slarvig. Tror att det är alla mina gamla skollärares fel. Läste man inte igenom provet eller uppsatsen hundra gånger och satt hela provtiden ut var man slarvig och hade inte gjort sitt bästa.

Den enda nackdelen med att vara snabb, och att veta om att jag är det, är att jag alltid skjuter upp saker till sista sekunden. För jag vet ju att jag hinner. Och kanske behöver jag en blåslampa i röven. Det har hänt att jag har haft månader på mig att skriva en artikel men det slutar med att jag ställer klockan på ringning två timmar innan deadline. Man är kanske född med, inte silversked men väl tangentbord, i mun.