Ensam hemma

Casinon är märkliga ställen. Ett öronbedövande plippande och klirrande från alla slot machines, tusentals människor med shorts, illasittande t-shirts över feta magar och glasartade blickar. Jag van inte ett öre men Knickedicken var riktigt bra. Efter en helkväll med spel, middag och drinkar gick vi därifrån med 91 fler dollar än vi hade när vi kom.

På lördagen var det späckat program. Vaknade och åkte som vanligt till The Breakfast Break i Clinton och käkade frukost. Jag havregrynsgröt med färska blåbär. Knickedicken a stack of blueberry pancakes med smör och sirap. Jag kommer aldrig att bli så amerikansk. Sen åkte vi till Amandas graduation party. Craigs mamma som är typ 100 år kom instapplande i köket och svängde sin käpp mot mig och frågade K om jag var hans ”girlfriend or sex maker”. Vad svarar man? Both såklart! Sen skulle brandmännen spela soft ball men för få kom så jag och några andra fick hoppa in och spela. Det var riktigt kul. Svårt som fan att träffa bollen men när jag väl gjorde det kom den riktigt långt. Blev själv så förvånad att jag nästan glömde att springa till first base. Här ska övas! Kvällen avslutades med beer pong (ett bordtennisliknande spel där bollen ska i ett ölglas och någon på motståndarlaget måste svepa).

Sen kom då söndagen då det var dags att åka hem. Hann med en sista (för den här gången) frukost på The Breakfast Break och sen hem och packa. Åkte dit med två proppfulla väskor och hem med en halvtom. Kändes inte så jobbigt att säga hejdå denna gång eftersom att jag faktiskt bara ska hem och vända. Ringde K när jag landade klockan sju imorse. Vi han inte mer än säga hej fören hans pager alarm gick igång och han var tvungen att rusa iväg, nån bilolycka tror jag att det var. Sånt är livet med en brandman.