Perspektiv

Idag råkade jag ut för den berömda droppen. Den som fick sinnet att rinna över och psykbrytet var nära. Klockan åtta imorse började det plötsligt att strula med FedEx. Den summa som sagts från början fördubblades och gubben på FedEx hävdade att jag bara kunde få rabatt för en låda istället för alla fyra. Jag såg framför mig hur jag skulle tvingas packa upp allt igen och gallra ännu hårdare.

Den sista tiden har nog varit mer påfrestande än jag velat erkänna. Jag har nog spelat lite starkare och coolare än vad jag är. Jag åker berg- och dalbana. Igår kväll började jag gråta helt utan anledning vid tre tillfällen. Eller utan anledning är inte sant. Första gången var när en hund avlivades på Veterinärerna, andra gången när familjen i Extreme Make Over Home Edition fick se sitt nya kök och tredje gången när jag lyssnade på skivan som Hannah och Måns spelat in åt mig med svenska hits.

Så ni kan ju ana att jag inte tog det här FedEx-beskedet särskilt bra. Men efter ett par samtal med Knickedicken (väckte den stackaren klockan tre på natten) och några samtal med FedEx så löste det sig till slut. Det blir typ 100 dollar dyrare än vad vi hade tänkt men det är ändå överkomligt.

Men så läste jag på Carolines blogg om att hennes Johan råkat ut för en bilolycka på Irland. Han mår under omständigheterna bra men har massa brutna ben. Då fick jag ändå lite perspektiv på tillvaron. En FedEx-låda hit eller dit är inte hela världen. Hemlängtan kan man bota. Mina vänner kommer att finnas kvar, om än lite längre bort. Jag ska åka till Knickedicken och leva med honom är allt jag vill. Allt annat löser sig.