tisdag, maj 02, 2006

Usch, jag är hemma

Så var man hemma i Sverige igen. Illamående av sömnbrist och jetlag. Igår satt jag ute i 23-gradig strålande sol och höll en Knickedick i handen och idag huttrar man runt i all sin ensamhet i åttagradigt regn. Iklädd en på tok för stor t-shirt med Madison Fire Department-tryck på ryggen, så där lite lagom patetiskt. Så kan det gå. Slut är det också på pannkaksfrukostar, friterad mat och kopiösa mängder vin. Tillbaka till havregrynsgrötsverkligheten. På torsdag och fredag ska det tränas med PT Omid igen. Känns mycket märkligt att helt plötsligt inte vara mitt i en Gilmore Girls-idyll. Men så mycket kan jag säga, passet ligger inom räckhåll. Och planer har börjat smidas.


















Down Town Madison.













Den så omtalade baren Dolly´s där Dave serverar billiga och starka drinkar och lokalbefolkningen roar sig med att sjunga country-karaoke.













The Beach kantat av åttamiljonerdollars-villor. Vill ha!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Fina Madisonbilder. Nu vill vi se fina Knickedickbilder åsså. Pronto!

Om tiden gick sådär wishwooshsnabbt när du var over there, kommer den att gå lika snabbt tills ni ses igen. Faktiskt! Jag är så gammal att jag VET att det är så. Och jag VET hur det är att gå ombord på ett plan man inte alls vill gå ombord på. Och vinka, vinka, vinka till någon man helst i hela världen vill vinka till. Och hångla med ...

Sporty Spice sa...

Varför går tiden fort när man har roligt och långsamt när man har tråkigt? Borde det i rimlighetens namn inte vara tvärtom?