Okej. Nu verkar det som att jetlaggen slagit över åt andra hållet. Från sömnsjuka till insomnia. Jag är så pigg att om det gick ett OS i pigghet skulle jag lätt håva in guldmedaljen och få ta emot folkets jubel på Sergels Torg.
Har funderat kring det här med romance sedan jag träffade Knickedick. Är vi stackars svenska kvinnor (ja, det tar emot att kalla mig själv för det - men jag stavade det åtminstone inte med ett "q") så ovana att bli uppvaktade att när vi väl blir det så vet vi inte hur vi ska tackla det? Känner mig typ som Carrie när hon dejtade Aleksandr Petrovsky och svimmade på grund av romanisk överdos utanför Operahuset. Knickedicken berättar glatt att han tänker på mig hela dagarna, han kan inte äta, sova eller sköta sitt jobb. Idag hade hans chef typ skickat hem honom bara för att han gick omkring med ett fånigt leende på läpparna hela dagen. Och så säger han att han skrivit en dikt om mig. Och där var det bara hold your horses, laddie. En dikt? Näe, det är mer än jag klarar av. Sorry. Jag må vara en kylig bitch men det är bara för mycket. Jag vet inte hur man ska hantera sånt. Det känns bara larvigt. Eller är det så att man under hela sitt dejtingliv fått nöja sig med halvvissna tulpaner från Statoil och "hej, ska vi knulla" att man blir helt ställd när romantiken visar sitt fula tryne? Hm. Detta tål att tänkas på. Eller åtminstone skrivas en krönika om …
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar