Extraknäck

Jag är inte bara frilansjournalist. Jag är hemmafru också. Det känns otroligt lyxigt att kunna sitta framför dator och få massa jobb gjort samtidigt som disk- och tvättmaskinen gör sitt ute i köket. Man är ju van vid tvättstuga tre trappor ner i källaren och handdisk. Mellan disk, tvätt och jobb extraknäcker jag som målare också. Igår satte Knickedicken upp min projektor på en hemmakonstruerad ekhylla. Den är nu vitmålad och syns nästan inte alls där den hänger uppe i taket. Och till helgen hoppas jag att vi hittat en soffa och installerat surround sound-systemet. Då blir det popcorn och biokänsla!

OCD

Härom dagen tittade Knickedicken in i en av våra walk in closets och fick en smärre chock. Trots att jag talat om för honom att jag ÄR Monica Geller och att Singelpinglan vid ett flertal tillfällen varnat honom för min städgen. Jag tycker om att ha ordning och reda. Eller ska jag säga att jag tycker om att ha extremt mycket ordning och reda? Jag hänger inte bara kläder i färgskala, jag vill helst att alla galgar ska hänga med samma avstånd ifrån varandra. Och i skafferiet gillar jag att alla konservburkar står uppradare snyggt och prydligt med etiketten utåt.

Knickedicken sa lite skämtsamt (fast jag tror att det säkert låg en hel del allvar bakom) att jag led av obsessive-compulsive disorder. Men han försäkrade att han fortfarande älskade mig.

Själv tycker jag inte att det är en sjukdom. Det är en talang.

I´m back

Ledsen att jag har varit en sån dålig bloggare på sista tiden men jag har haft fullt upp med flytt. Nu har jag och Knickedicken i alla fall en lägenhet i down town Madison. Än så länge är den ganska luftig eftersom att vi inte hunnit köpa så mycket möbler än. Men jag har mitt skrivbord, min stol och vad mer kan man begära? Allt från IKEA i New Haven såklart. Dessutom har vi både disk- och tvättmaskin så det känns otroligt lyxigt. Jag lovar och svär att ta lite bilder och visa hur allt ser ut men just nu regnar det så det får bli en annan dag.

Jag har förövrigt hittat en helt oslagbar PW-runda längs Seaview Avenue. Och, ja det är lika mysigt som det låter. På vägen möter jag massa rika hemmafruar som är ute och joggar och eftersom att även jag är ute mitt på dagen och mitt i veckan tror de att även jag är en rik hemmafru som inte behöver arbeta. Det är mycket underhållande! Knickedicken säger att det förmodligen bara är en tidsfråga tills vi springer på fancy cocktailpartys i tiomiljonerdollarsvillor. Och nu i veckan ska jag undersöka Pilates Garage som ligger typ två minuter från vår dörr. Där har de, förutom pilatesklasser för uttråkade hemmafruar, cardiomaskiner och ett litet styrketräningsrum. Me like!

Igår höll jag förövrigt på att skära av mig tummen när jag med en supervass kniv skulle öppna ett paket med kalkonpålägg. Tyckte ganska synd om mig själv eftersom att såret blev ganska djupt och blodet sprutade. Men senare på kvällen åkte Knickedicken iväg på en uttryckning där en tvåårig kille stoppat in hela handen i en sågmaskin och skurit av sig ena handens alla fingrar. Då tyckte jag inte lika synd om mig själv längre.

Läsarbrev från hispan

Igår var det julafton här i Madison. Det är det varje tisdag när min eftersända post kommer i ett stort kuvert. Aldrig har väl direktreklam och räkningar varit så kul. Fick ett brev som jag inte fattade någonting av. En förvirrad man från Vällingby hade skrivit ett brev och han hade skickat med utskrifter från någon statistsajt samt en ansökningsblankett från Länsstyrelsen gällande kameraövervakning. Så här skriver han:

Det finns så många som inte kommer att göra något för mig. Så det är ganska meningslöst att försöka ta kontakt. Det kommer nog inte att bli något. Jag förstår inte vad man vinner på att blockera Internet. Jag kunde inte anmäla mig som statist, vet inte om det är några som pratat med företaget för jag hamnade inte i någon statistkatalog. Vet inte varför de inte vill tjäna pengar på mig. Jag vet inte om man kan förstå kameraövervakning? Trodde att Folkpartiet skulle hjälpa mig med det men det är alltid folk som vill stoppa andra. Jag hade nog blivit dålig om jag stannade mer på inspelningen av Jeopardy. Jag tycker om när de gör avlyssningstecknet och blir arg av det och det är kanske därför de inte gör det. Jag tycker inte det är någon idé att sända blommor till någon om man inte ens vet om de uppskattar det. Den personen har jag sett. Jag undrar varför DN inte vill veta något och varför jag inte får någon hjälp av dem. Idag var det inget att anmäla men det kan det kanske vara någon annan dag. Metro vill inte ta in någon insändare om det. Jag undrar om det är någon som talat med Metro också och vill stoppa allt av mig, så inget ska folk få läsa. Det är nog lite sjukt. Men ibland skulle det vara bra att få hjälp med sånt här, annars måste jag göra det mesta själv. Vet inte om några kommer att ta kontakt om jag bråkar. Du kan tala om du varit där jag bor, inte alltid lätt att veta vilka de är. Men allt sånt kan man ta reda på. Hittills har jag fått göra allt själv. Jag blir påverkad av en telefon som inte fungerar så det jag skriver kan nog verka vara lite tokigt. Men allt kan skrivas om. Det går inte att gå hem till folk. Varför skulle de vilja utpeka mig på något sätt. Jag förstår inte, vad har jag gjort. Varför vill några stoppa mig????

Jag har ingen aning vad han vill, har läst brevet flera gånger men får inte ihop det. Vill han få jobb som statist, vill han installera en övervakningskamera? Och var kommer jag in i bilden?

Pedantchock

Igår skrev vi på alla kreditpapper för lägenheten. Och de vill veta allt. Referenser, inkomst, tidigare arbetsgivare … Har inget minne av att jag någonsin behövt göra det för en hyreslägenhet i Sverige. Nåväl. Om byråkratin inte sätter käppar i hjulet är lägenheten vår imorgon. Så idag efter jobbet ska vi ut och shoppa kaffekokare, mikro, dammsugare, strykjärn och annan viktigt på Sears. Sen blir det en utflykt till IKEA på fredag. Då står köksprylar, lampor, soffa och kontorsmöbler på inköpslistan.

Och så fick Knickedicken en liten inblick i hur pedant jag verkligen är. Jag tyckte inte det var en sån stor grej men han var mäkta imponerad (eventuellt lite skräckslagen). Jag hade nämligen sparat ner bilder på allt vi behöver från IKEA:s sajt, döpt om dem och skrivit vad allt kostade och sedan organiserat allt i olika mappar. En mapp för varje rum. Och självklart skrivit ner allt på en lista med priser i US-dollar och svenska kronor. Är inte det normalt? Är det inte så man gör?

Jag älskar Kalle

Imorse var jag i himmelriket. Vi åkte nämligen till Mystic igår och shoppade loss på The Swedish Shop så jag fick Gevalia-kaffe och två Wasa-knäckemackor med Kalles kaviar till frukost. Lovely, lovely. Knickedicken smakade en yttepytteklick kaviar och var nära att spy. Jag säger då det, de är amerikanerna är ena riktigt wimps.

Hela helgen har varit fantastisk. Var ute i fredags och käkade på Killingworth Café vilket nog är en av de bästa restaurangerna jag varit på. Hemtrevlig atmosfär, fantastisk mat, coola snubbar med cowbojsarhattar hängandes i baren. Vi har ett nytt hang out helt enkelt. Sen åkte jag och Knickedicken till New York på lördagen och träffade Hannah och Måns. Hur trevligt som helst. Besök i FN-skrapan, båt till Staten Island, strosa i China Town, fantastisklunch i Little Italy och drinks på The Oyster Bar. Söndagen var också en hit fram tills klockan åtta på kvällen då Knickedicken blev magsjuk och spydde som en liten hund. Men när han låg och sov fick jag titta på Desperate Housewifes och Brothers & Sisters på tv så ur min synvinkel var även söndagskvällen en succé.

Idag ska vi svänga förbi vår mäklare och skriva på en massa papper. Det ska kollas krediter och så, tydligen en big deal här i USA. Men om allt går som det ska flyttar vi in i slutet av veckan. Happy, happy!

Leta hus del 2

Igår var jag och Knickedicken och kollade på två lägenheter. Eller jag ska kanske säga en knarkarkvart och en lägenhet. Den första var det värsta jag sett i hela mitt liv. Man kom in i en trång liten hall och rakt in ett avlångt och smalt vardagsrum som var helt omöjligt att möblera. Köket var öppet och låg liksom mitt i rummet. Utsikten från fönstret var över en barack och en soppstation. En trappa upp låg ett sovrum som iofs var helt ok. Men allt var inbakat i en bajsbrun heltäckningsmatta (vad är grejen med alla dessa heltäckningsmattor?). Lister, dörrar, skåp och garderober hade en mer spybrun ton.

Den andra lägenheten var helt ok. Ljus och fräsch, två walk in closets och en liten veranda med utsikt över en skogsdunge. Synd bara att det var en one bedroom apartment. Jag skulle ju helst vilja ha två sovrum så att ett kan fungera som arbetsrum och gästrum. Men annars var den helt ok (bortsett från att kyl, frys och tvättmaskin redan på 70-talet sett bättre dagar). Får vi inte tag i något annat tackar vi nog ja till den. Läget är helt perfekt, den ligger down town och med krypavstånd till allt (vilket i Madisons fall är ett bibliotek, en presentshop, en bokhandel, ett par caféer, en vinbutik, en biograf, en pilatesstudio, några klädaffärer och så klart brandstationen).

Imorgon ska vi åka till New York och träffa Hannah och Måns som är där på semester. Det ska bli så kul, skumt att man redan efter en vecka kan bli så till sig i trasorna av att få träffa svenska kompisar.

Saker jag saknar

Jag har bara varit utlandssvensk i en vecka men det finns redan saker som jag saknar. Axas fiberberikade havregryn, Arlas keso och kesella, Polly (godiset, inte papegojan), senapssill, kaviar, mina Vänner och SATC-dvd:s (de kommer med Singelpinglan i slutet av månaden), min muskelavslappnande salva från Axelsons (nackspärren tar snart livet av mig), min PW-slinga från Ålsten till Alvik (har inte hittat en lika bra än), World Class (tror att nack- och ryggvärk hänger ihop med avsaknaden av styrketräning), min mamma, min pappa, min lillebror, min mormor och alla vänner.

Det enda jag inte saknar är kärlek för det får jag i överflöd.

Nackspärr del 2

Min nacke gjorde en helomvändning natt. Det kändes mycket bättre när jag vaknade igår och under dagen var allt helt ok. Men så vaknade inatt av att det gjorde så in i bängen ont på vänster sida av nacken och en molande värk strålar ut mot skulderbladen. Vad fan! Tror att jag måste investera i en Tempurkudde.

Idag har jag, förutom att jobba, suttit och surfat runt på IKEAs sajt. Listan med saker som jag (vi) behöver (vill ha) är jättelång. Känns lite konstigt dock att behöva köpa allt från scratch igen. Porslin, bestick, kastruller, blomkrukor, soffa, handdukar, lampor. Knickedicken har visserligen en hel del möbler men inte för att vara elak (eller varför inte egentligen) så är allt skitfult. Lackat mahognyfärgat trä är tydligen the shit over here. Det enda som föll mig i smaken var ett gammalt sideboard och får jag bara lite sandpapper och vit Timberex-olja kommer det att bli asbra.

Lådor på vift

Det blev ingen husesyn igår. Först var Knickedicken sen hem från jobbet eftersom att han fått rycka ut på ett akutlarm när de hittat en bomb i ett hus här i stan. Vet ännu inte om det var en nytillverkad eller en gammal bomb. Oavsett så gick allt bra och bomben kunde forslas bort av the bomb squad. Sen skulle vi svänga förbi aunt Debbi för att hämta de två FedEx-lådorna som inte levererades i fredags. Men inga lådor. Så det blev till att åka hem och ringa dem för att reda ut vad som hänt. Tydligen saknade lådorna adresslapp (snillet på FedEx i Sverige hade satt fast alla kopior på en låda så när de kom ifrån varandra visste ingen var de skulle levereras … vilket jag iofs tror är BS eftersom att alla lådorna har ett nummer och en kod så det är ju bara för dem att knappa in på datorn för att få upp adressen). Nåja. Det är ingen brådska och nu lär vi väl få ännu mer rabatt eftersom att de strulat så. FedEx – The World On Time. My ass!

Själv har jag lyckats få nackspärr och är helt tokstel i hela ryggen. Madrassen vi sover på är en aning för mjuk så vi rullar båda in mot mitten. Det försökte Knickedicken fixa i förrgår men det resulterade bara i att vi rullade ut mot sidorna istället. Och min rygg och nacke tyckte inte att det var så bra och låste sig helt. Knickedicken var helt förstörd. ”Jag försökte laga sängen men hade sönder min flickvän”. Så han fick springa och värma vetekuddar, ge mig massage, laga mat, zappa fram Vänner på tv:n och sköta markservicen helt kvällen. Ont ska med kärlek och massage fördrivas.

Nu när jag tänker efter är jag lite sur att lådorna inte kommit. Jag tänkte sticka ut i skogen och springa men det lär vara blött i marken. Och jag har bara mina snyggsneakers här som jag inte vill skita ner. Dagens I-landsproblem.

Bygga båt

Igår ösregnade det typ hela dagen här så vi passade på att åka och shoppa med Craig och Linda. Först en sväng förbi Best Buy där de köpte en ny sovrums-tv. Det är något jag aldrig kommer att skaffa. I sovrummet ska man sova (och göra annat kul). Inte titta på tv. Är man för slö för att resa sig ur sängen och hasa sig till soffan ska man kanske inte titta på tv. Efter det åkta vi till en shopping mall och kollade runt lite bland Halloweenkostymerna. Linda köpte en fräsig liten piratklänning. Årets tema är nämligen pirater. Sen åkte vi till en brädgård och kollade priser på plywood och plank. Till Halloweenpartyt ska de nämligen byggas ett gigantiskt piratskepp på Craig och Lindas tomt. Över 20 meter långt och 6 meter brett. Det kommer att bli helt galet. Jag och Knickedicken tänkte komma som vikingar. De var ju ett slags pirater och så kom de ju från Skandinavien.

Idag är det måndag och jag började jobba strax före sju för att hinna ringa, sms:a och maila innan alla i Sverige hinner gå hem för dagen. Nackdelen är att det blir tidiga mornar. Fördelen är att man typ jobbat klart någon gång efter lunch.

I eftermiddag ska vi kolla på lägenheter och hus. Och förhoppningsvis bestämma oss för var vi ska bo. Ska bli så skönt att få komma i ordning och packa upp alla Höganäskoppar och sätta upp min kylskåpsmagnet på Kungen iförd badbyxor.

Leta hus

Idag skiner solen över Madison men det är ganska kyligt. De säger att det är 19 grader celsius men det vete katten. Dagen började med fruppa på The Hidden Kitchen och sen en latte nere på stan. Promenerade på Wallstreet och tittade på två av husen vi eventuellt kommer att bo i. Bara utifrån eftersom att vi inte har nyklar än och mäklaren är på bröllop. Men båda ser mycket lovande ut. Vita små hus och ett av dem hade en veranda (den lutade kraftigt men what the heck). Sen en sväng förbi brandstationen där Knickedicken och hans brandmannakollegor pratade länge om gårdagens incident när en brandbil åkte på en sten och hjulet for åt fanders. Tur att det var flerbrandbilar på plats. Sen fick han sin nya utrustning och var självglad. Jag log, nickade och spelade lika entusiastisk. Precis när vi skulle gå ut och käka lunch kom det givetvis ett larm. Så nu sitter jag här och undrar om jag ska svänga ihop något att äta eller vänta. Han kan vara borta i fem minuter eller fem timmar. Sånt är livet med en brandman.

Två av mina FedEx-lådor kom igår. De andra två strulade FedEx med så de kommer först på måndag. Men som plåster på såren ska de ge oss ytterligare rabatt. Det är vad jag kallar bra plåster.

Överdos lycka

Nu är jag äntligen här! Flygresan gick snabbt eftersom att jag sov mesta delen och att komma in i USA genom pass- och visakontroll gick på en kvart. Det var bara ”hej och välkommen”. Sen när jag fått mina väskor kom en tjej fram till mig och sa ”är det inte du som är Petra Axlund?”. Som vanligt tror man ju att det är någon som man träffat men glömt bort. Men det var ett fan. Hon läste alla mina kolumner och hade satt upp den om hur man raggar på gym. Sen var det bara att gå ut i ankomsthallen där Knickedicken stod och väntade. Vad kan man säga? Kan en resa bli bättre?

Väl hemma hos familjen Stegman blev det BBQ och ett glas vitt ute vid poolen. Allt känns bara så himla bra och jag är hundra procent säker på att jag tagit rätt beslut. Säkert kommer jag att längta hem emellanåt men det är här jag vill vara. I veckan ska vi välja en lägenhet eller hus - återkommer med bildbevis.

Äntligen

Imorgon bitti åker jag. Allt känns bara så bra, alla tveksamheter är som bortblåsta. Snart får jag träffa min Knickedick. Inget kunde vara bättre. Nästa blogginlägg kommer inom kort från Madison.

Perspektiv

Idag råkade jag ut för den berömda droppen. Den som fick sinnet att rinna över och psykbrytet var nära. Klockan åtta imorse började det plötsligt att strula med FedEx. Den summa som sagts från början fördubblades och gubben på FedEx hävdade att jag bara kunde få rabatt för en låda istället för alla fyra. Jag såg framför mig hur jag skulle tvingas packa upp allt igen och gallra ännu hårdare.

Den sista tiden har nog varit mer påfrestande än jag velat erkänna. Jag har nog spelat lite starkare och coolare än vad jag är. Jag åker berg- och dalbana. Igår kväll började jag gråta helt utan anledning vid tre tillfällen. Eller utan anledning är inte sant. Första gången var när en hund avlivades på Veterinärerna, andra gången när familjen i Extreme Make Over Home Edition fick se sitt nya kök och tredje gången när jag lyssnade på skivan som Hannah och Måns spelat in åt mig med svenska hits.

Så ni kan ju ana att jag inte tog det här FedEx-beskedet särskilt bra. Men efter ett par samtal med Knickedicken (väckte den stackaren klockan tre på natten) och några samtal med FedEx så löste det sig till slut. Det blir typ 100 dollar dyrare än vad vi hade tänkt men det är ändå överkomligt.

Men så läste jag på Carolines blogg om att hennes Johan råkat ut för en bilolycka på Irland. Han mår under omständigheterna bra men har massa brutna ben. Då fick jag ändå lite perspektiv på tillvaron. En FedEx-låda hit eller dit är inte hela världen. Hemlängtan kan man bota. Mina vänner kommer att finnas kvar, om än lite längre bort. Jag ska åka till Knickedicken och leva med honom är allt jag vill. Allt annat löser sig.

Gubbjävel

Nu är allt klart, nästan. Har tömt hela lägenheten och det ser helt konstigt och opersonligt ut här hemma. Kala väggar, tom bokhylla, tomma skåp och garderober. Fortfarande lite kaosigt på packfronten men imorgon bokar jag FedEx-upphämtning så till dess måste allt sånt vara klart. Har förövrigt lyckats fylla i de där formulären och tullpapperna. En supergullig tjej på FedEx lotsade tålmodigt mig igenom ruta för ruta. Och det var inte så krångligt som det såg ut. Det är ju sällan det.

Trots att jag vet att detta är rätt beslut, att jag inte vill något annat än att åka och längtar ihjäl mig tills på torsdag, så har jag en liten gubbe (jag tror att han är en knätofssnubbe från Dalarna) som sitter någonstans i mitt bakhuvud och ställer massa konstiga frågor. Är det verkligen det här du vill? Ska du verkligen flytta till andra sidan Atlanten och bo med en man som du bara känt sedan i februari? Ska du verkligen lämna alla dina vänner? Tänk om du ångrar dig? Du kommer säkert att tappa alla dina uppdragsgivare och bli utfattig, olycklig och tvingas ta jobb som servitris och det kommer du att vara usel på och få taskigt med dricks.
Jag hatar den där gubben.

Topplös och hopplös

Idag åkte jag in till stan för att shoppa en snygg topp. Var det tänkt. Varför är det alltid så att det man letar efter eller ”behöver” hittar man aldrig. Ska jag köpa tröja kommer jag hem med byxor. Ska jag köpa skor kommer jag hem med mössa. Idag stod alltså snygg partytopp på inköpslistan. Jag tittar i mina påsar nu och undrar stilla hur jag tänkte. Där ligger ett par svarta stövletter med skithöga klackar, tio par hipsterstrosor från H&M i roliga färger, en plånbok eftersom att min förra sjungit på sista versen i flera år och en ny ögonskuggsdutt. Men ingen topp. Är det okej om jag är toppless på lördag?

Genrep

Idag har jag haft genrep. På packfronten alltså. Det ser ut att bli fyra FedEx-lådor och två resväskor. Kan låta mycket men två av lådorna tas faktiskt mest upp av förstärkare, högtalare och baslåda till surround-systemet. För det och min projektor tänker jag inte leva utan. Så det så. Dessutom ska jag vara borta ett helt år. Kanske resten av livet. Och då är det väl inte så mycket? Eller?

Idag är det exakt en vecka kvar tills jag åker. I’m freaking out!!!

Förkväll

Idag skulle jag titta på Tv4:s program Förkväll för första gången. Man måste ju hålla sig hålla sig à jour. Ämnet för kvällen var relationer och plötsligt börjar Kayo prata om en kolumn, som handlade om hur det är att leva i en relation utan att ha sex, som hon läste i Metro i morse. Det var min. Jag är både mallig och stolt. Och tycker att Förkväll verkar vara ett utomordentligt bra program så här långt …

Dagens hjälte

Efter grundligt grävande har min revisor lyckats få till det så att jag betalar skatt hemma i Sverige och slipper således att krångla med IRS. De må vara så att det är något fördelaktigare att skatta i USA men just nu är jag bara glad att slippa allt bök. Nästa år, när jag är varm i min Amerikakostym, kan jag ta tag i dem bitarna. Till och börja med vill jag bara hångla, smattra lite på min laptop och leka Carrie Bradshaw.

Skadad Spice

Efter dagens löparrunda var jag helt slut. Rasade in genom dörren och rakt in i dörrposten med axeln före. Det small till så jag nästan hörde hur det knakade till i leden. Det gjorde så ont att jag såg stjärnor (nästan) och blev lite illamående. Och nu har jag en molande värk i axeln. Inga push ups idag alltså. Tur kanske att det var vänster axel eftersom att jag har tennisarmbåge på höger arm. Det ena tar kanske ut det andra?

Med anledning av dagens kolumn vill jag bara förtydliga att det bara finns en enda anledning till att jag inte har sex för tillfället. Atlanten.

Puberteten

Och jag som trodde att alla blanketter var klara. Att jag fyllt i, kryssat i och skrivit under färdigt. Men icke. Igår kom FedEx-lådorna och med dem typ hundra formulär. Innehållsförteckning, värde på det som ligger i lådorna, tulldeklaration, en miljon olika shipping- och flightnummer. Frågor, frågor, frågor. Jag kryper återigen ner i en låda och gråter. Fast sen kröp jag upp igen och scannade in dokumenten, mailade till Knickedicken och sa ”här, varsågod och fyll i för jag orkar inte och får jag en blankett till så åker jag in på psykakuten”. Och han är ju som bekant lugn som en filbunke och ser nyktert på varenda situation och bara nemas problemas, det här fixar jag baby. A match made in heaven?

Idag ska jag förbi min revisor och försöka reda ut det här med var jag ska betala skatt. Hon skickade ett mejl igår där hon förmodligen försökte förklara hur allt låg till men det var massa ekonomiska termer så jag fattade ändå ingenting. Jag hade kanske fattat om jag verkligen läst mejlet men jag bara orkade inte. Känner mig som när jag gick i nian och lärarna försökte förmedla kunskap och jag bara satt och sa ”vad ska jag kunna det här för, det kommer jag aldrig ha någon användning för i framtiden”. Jag har hamnat i trotsåldern och puberteten igen.

Hip adress

Idag lunchade jag med några vänner på före detta Saline, nuvarande Republique, på Tulegatan. Helt ok och värt ett besök bara för att få äta deras bröd (här snackar vi mörkt bröd – det var nästan kolsvart och fullproppat med goda nötter och frön) och hoummus-röra. Mums! Bakom bardisken stod en av delägarna till restaurang Kalori och vid ett bord satt ingen mindre än Ove Rytter. Måste ju betyda att maten är nyttig också, eller hur?

Imorgon kommer äntligen mina FedEx-lådor och jag kan börja packa saker som ska shippas på allvar. Svårt att med ett imaginärt ögonmått se vad som får plats eller inte. Med lådorna på plats måste jag nog börja hårdgallra. Igen. Och ikväll ska Knickedicken maila över bilder på den lägenhet vi förmodligen ska flytta in i. Down town Madison består typ bara av två korsande gator och därför är det lite extra roligt att vår gata heter Wall Street. Låter ju väldigt finansigt och storstadsaktigt.

Gör din röst hörd

Jag har just varit och röstat. Hoppas att alla ni som läser gjort det samma. Om soffliggare tycker jag inte.

Huvudvärk - en träningssak

Ibland vaknar jag med huvudvärk. Helt omotiverat. Jag kan ha varit hemma och haft en lugn kväll framför tv:n, druckit tillräckligt med vatten och sovit gott i nio timmar på en av sjukgymnasterna rekommenderad kudde. Ändå vaknar jag med ont i pallet. Imorse hände det igen. En dundrande värk som satt precis bakom höger öga så där så att det känns som om det ska poppa ur. Och när den väl satt sig hjälper inga tabletter i världen. Men som tur är vet jag vad som hjälper. En löparrunda och lite hård styrketräning gör susen. Att försöka vila bort det onda går inte. Ont ska med ont fördrivas. Och det funkar. Nu är jag genomsvettig, astrött, svinhungrig och huvudvärksfri.

Ärliga, härliga mormor

Igår var jag och hälsade på min gamla mormor. Hon fyller 90 snart och är lite skruttig. Men hon har fortfarande mål i mun och tycks med åldern ha tappat en och annan spärr. När vi sitter och dricker kaffe går en sköterska förbi och det var tydligen inte min mormors favoritsköterska för hon ställde ner koppen, nickade mot henne och säger högt och tydligt att ”hon där är helt vrickad i huvudet”. Sån tänker jag också bli.

Idag var jag och lunchade med Sandra som jag pluggade journalistik med för tusen år sedan. Hon är bosatt i New York sedan fem år tillbaka och hemma på blixtvisit i Stockholm. Det känns så skönt att veta att jag kommer att ha en riktigt, riktigt bra (och svensk) tjejkompis bara en tågresa bort. Att flytta känns plötsligt mycket mindre läskigt.

Frisk och olycksfri?

Att uppgradera sin reseförsäkring så att den räcker i ett år kostar drygt 11 000 spänn. Jag känner bestämt att jag kommer att vara frisk i ett år framöver. Inte heller kommer jag att råka ut för en olycka eller bli bestulen. Eller?

Jelly Belly

Var hemma hos Hannah igår och käkade födelsedagssmörgåstårta, drack bubbel och tittade på när de andra åt glatt ur den tunna med Jelly Beans som Malin hade köpt. Jag har fortfarande min Jelly Beans-skräckupplevelse från New York i färskt minne så jag kunde inte ens smaka. Anna, Knickedicken och jag var på Dylans Candy Bar på Third Avenue och jag köpte en säck med de sockriga bönorna och åt tills jag trodde att jag skulle spy, dö och svimma.

Pratade en del om min flytt och skatteproblem. Då berättade Malin att jag nog borde kolla upp det här med sjukförsäkringen också. Urk! Ännu ett jobbigt, tråkigt och krångligt samtal att ringa. Tar det aldrig slut?!

Abstinens

Idag är jag … ja, jag vet inte vad. Det är bara två veckor kvar nu och jag åker emotionell berg- och dalbana. Och det är inte en liten fjösig Gröna Lund-variant utan en sån där gigantisk och superläskig som man åker upp och ner i och snurrar runt och tror att man ska dö. Att vara så här otålig och rastlös gör att jag har svårt att identifiera mina känslor. Just nu vet jag faktiskt inte om jag är hungrig, törstig, trött, pigg, arg, glad, ledsen, frustrerad, förväntansfull, gråtfärdig, harmonisk eller hysterisk. Jag försöker känna efter men det går inte att avgöra. Kan det vara Sverigeabstinensen som redan kickat in? Bör jag vistas i madrasserade rum? Eller kanske bara sluta tjata och hålla käften?

Skattechock

Fick just en mail från min revisor och det kan vara så att jag måste betala skatt i USA. Alltså måste jag ta kontakt med Skatteverket i Sverige och meddela dem att jag ska jobba utomlands, sen kontakta IRS och säga hejsan svejsan nu vill jag betala dollars till er. Och sen ska jag inte lägga på moms på mina svenska fakturor utan det ska mottagaren ansvara för. Det låter så krångligt att jag bara vill linda in mig själv i bubbelplast, krypa ner i en flyttkartong och gråta. Fast först ska jag ringa SJF och kolla om detta verkligen kan stämma. Låter ju helsnurrigt …

Stora fixardagen

Idag har jag avslutat el, gas, kabel-tv, bredband, fixat så att telefon och mobil är vilande med aktiva telesvar och ordnat med eftersändning av post. Kan säga att jag är trött på telefonköer, bli bjuden på lite musik och du behåller din plats i kön.

Jag vill ha regn och Eddie

Idag hade det mycket väl kunnat få vara gråmulet och regnigt tycker jag. Var på middag med ”vännerna från förr” igår. Fantastisk mat, massa vin, asgarv och en skål med smågodis. Går inte att toppa. Var hemma tidigt, vid ettsnåret kanske (och då hade jag även hunnit råka ut för ett aslångt strömavbrott i t-banan). Är allt annat än bakfull idag eftersom att jag knappt blev tipsy igår men för lite sömn gör en ändå ganska seg i bollen. Nu när jetlaggen gett med sig tycks jag inte kunna sova längre än till sju-halv åtta oavsett när jag går och lägger mig. Och jag behöver minst åtta-nio timmars sömn för att fungera. Så därför är det störande att solen skiner eftersom att jag vill ligga i soffan och glo på minst två-tre Eddie Izzards-dvd:s. Tacka gud för mörkläggningsgardiner.

Muskelmiss

Att flytta tar på krafterna. Jag är så spyless på att packa ner saker i kartonger och bubbelplasten har förlorat sin charm. Jag är otålig och jag vill åka nu. Dessutom har jag gått upp så i mitt flyttprojekt att jag slarvat med både träning och kost. Upptäckte, när jag ställde mig på vågen med en låda i famnen (för att ta reda på vad grejerna som jag ska FedEx:a vägde) upptäckte jag till min fasa att jag rasat nästan tre kilo i vikt. Och med största sannolikhet är det muskelmassa (och vätska) som gått upp i rök. Illa!

Nu ska jag iväg och luncha med Gonzalita. Lite glamour behövs sannerligen i mitt cardboardbox-liv.

Allt är klart!

Visa. Check.
Hyresgäst. Check.
Flygbiljett. Check.

Pros & Cons

Jag var tvungen att sätta mig ner och skriva en plus- och minuslista. Inte för att det är några som helst tveksamheter att jag ska åka. Men ändå. Skönt att se svart på vitt att plusen väger över. De två första plusen väger dessutom bly, går knappt att lyfta om man så skulle vilja.

PLUS
1. Jag får leva med Knickedicken.
2. Jag får hångla (and more) med Knickedicken varje dag.
3. Jag får chansen att bo i ett nytt land.
4. Jag kommer att bli en stolt och Sverigefanatisk utlandssvensk.
5. Jag kommer att kunna sätta upp en bild på Kungen och Drottningen på väggen utan att det verkar skumt.
6. Jag får bo i en Gilmore Girls-kuliss.
7. Jag kommer att bli en hejare på softball.
8. Jag kommer att bli en hejare på amerikanska (fast jag kommer aldrig att sluta säga bollocks, bastard och bugger off).
9. Jag kommer att få lära Knickedicken svenska (än så länge kan han bara säga ja, cp och älskling).
10. Jag kommer att kunna gå på vodkalunch hos aunt Debbie.
11. Jag kommer att ha nära till New York.
12. Jag kommer att ha nära till Boston.
13. Jag kommer att ha asnära till IKEA och köttbullar med lingonsylt.
14. Jag kommer att kunna skriva massa roliga resereportage från USA och Kanada.
15. Alla mina vänner kommer att komma och hälsa på (för det har ni lovat).
16. Jag kommer att kunna resa hem till Sverige och hälsa på.
17. Jag kommer att få jättemånga Eurobonuspoäng.
18. Jag kommer att kunna vråla könsord när jag blir arg utan att någon förstår eller tar illa upp.
19. Jag kommer att bli lokalkändis och klassad som spännande och exotisk bara för att jag kommer ifrån Sverige. Alla mina brister och fel kan jag skylla på mitt ursprung och säga att ”så här gör vi i Sverige sörrni”.
20. Jag kommer att kunna se alla amerikanska tv-serier före alla andra och avslöja slutet eller vad som kommer att hända för inte ont anande bloggläsare. Eller bara säga ”jag vet vad som kommer att hända”. Det senare är nästan roligare.

MINUS
1. Jag lämnar min familj och alla mina vänner.
2. Jag kommer att sakna Sverige, Stockholm och Bromma.
3. Jag ska flytta till en småstad.
4. Jag kommer att sakna keso och kesella.
5. Jag får inte träna med Omid.
6. Maten i USA är galet fet och flottig.
7. Jag kommer aldrig lära mig hur lång, bred eller stor en inch, feet, yard eller acres är.
8. Att en mil och en mile inte är samma sak suger.
9. Ounce, pound och gallon är tramsigt och ologiskt. För att inte snacka om one serving.
10. Jag kommer att bo i samma stad som ”Den onda dockan”.

25 days and counting

Knickedicken har tre lägenheter som han ska titta på imorgon. Alla ligger i down town Madison med krypavstånd till tågstationen (perfekt om jag får lappsjuka och bara måste åka till New York eller Boston över dagen). Kan knappt fatta att det är sant. Om 25 dagar flyttar jag till USA. Det är mindre än en månad kvar. Måste nog ut och löpträna så att jag får lite ordning på alla tankar och känslor.

Stressöndag

Söndag - en vilodag. Ingalunda. Har ”råkat” förtränga massa jobb med lämning i morgon måndag. Varför gör jag alltid det? Eller föresten så jobbar jag bäst under press så what the heck. Sedan är det stora visningsdagen i morgon så jag måste städa undan massa jox och bära ner kartonger i källaren så att aspiranterna kommer in i lägenheten. Kan ju vara en fördel. Och så ska grannen tillika rörmokaren svänga förbi och fixa min läcka under diskbänken. De nya hyresgästerna tycker kanske inte att min sedan ett år tillbaka smarta lösning med en skurhink under det droppande röret är så smart. Vad vet jag? Och som pricken över i:et har jag kolumnlämning i morgon också. Och än så länge noll idéer. Måste kanske titta på ett par avsnitt av SATC för att få lite inspiration.

Stelbent

Jag har just avverkat en 90 minuters power walk. Svettigt värre i solen vill jag lova. Skönt att få komma hem och svalka sig och dricka en fruktig och iskall jordgubbsproteinshake. Om en stund ska jag stretcha. Tror jag. Varför är det så att man bara tycker att det är kul att göra sånt som man är bra på och att det är trist att göra sånt man är mindre bra på? All löp- och styrketräning gör en knappast smidig. Är snarare stel som en pinne. Nåja, inte lika stel som mitt ex som tyckte att han stretchade baksida lår när han satte upp foten på en tröskel och som knappt kunde knyta sina egna skor (det är därför så många män förespråkar kardborreknytning tror jag).

Nu ska jag skriva trehundra artiklar som bara blivit liggande när jag har haft fullt upp med att rulla in saker i bubbelplast, springa på ambassaden och dagdrömma om Amerika. Ikväll ska jag träffa Hannah. Blir förhoppningsvis något glas vitt, massa skvaller och visdomsord. Det senare brukar hänga ihop med det första.
Tror man.

Manhattan på Manhattan

Nu är klockan över tio och jag ska ringa det dagliga kärlekssamtalet till Knickedicken. Det kommer massa folk och kollar på min lägenhet i helgen och i början av nästa vecka. Så förhoppningsvis kan jag ha en hyresgäst och ett påskrivet kontrakt inom ett par dagar. Och då är det bara att boka flygbiljetten. Det lutar åt att jag åker den 29 september. Så jag ser fram emot att få dricka en eller fjorton Manhattan på Manhattan med Hannah och Måns i oktober!

Idag har jag blivit 20 svarta soppsäckar lättare. Jag och pappa åkte till tippen och slängde all sköns bråte som jag samlat på mig under åren. Efter det blev det lunch hemma hos föräldrarna. Pappa berättade om när han och mamma varit ute och bilat i somras. Mamma fick uppgiften kartläsare vilket hon inte är något vidare på. Hon läser fel på skyltar hela tiden, hon är lite lat så hon kollar bara in de första bokstäverna på skylten och hittar sedan på resten efter eget huvud. De skulle i vilket fall till Avesta och plötsligt sa mamma att de skulle svänga av till höger. Pappa gjorde som hon sa men blev misstänksam efter en stund och åkte tillbaka för at se vad det egentligen stod på skylten som mamma sett. Istället för ”Avesta” stod det ”Avstängt”. Så nära men ändå så långt borta.

Jag en inspirationskälla

Idag fick jag ett mail från en tjej på B. Wahlström Bokförlag. Hon jobbar som projektledare och är den som kom på idén att göra en träningsbok tillsammans med Hollywood PT:n Tanja Djelevic. Och varifrån fick hon idén? Jo, efter att ha läst min artikel om Tanja som gick i Metros träningsbilaga förra året. Jättekul! I årets träningsbilaga (som gick igår) hade jag ännu en artikel om Tanja och den kan ni läsa här. Jag hade förövrigt så många träningsartiklar att Singelpinglan kallade gårdagens tidning för en "Petra-fest".

Jag har förövrigt fått mitt visum redan. Det damp ner i posten igår. Det tog alltså en dag. Och inte nog med det, jag har fått ett femårigt visum! Fast det är tydligen någon visumgubbe på flygplatsen som har sista ordet. Men jag har aldrig haft problem med säkerthetsmänniskorna i USA. Nu senast när jag var där tittade mannen i mitt pass och påpekade att jag varit ganska mycket i USA på sista tiden och föreslog glatt att han tyckte att jag skulle flytta dit. Han anade inte hur rätt han hade …

Bubbligt jobb

Dagens inleddes med 90 minuters power walk och efterföljande fiberberikad havregrynsgröt men linfrö och lågkaloriäppelmos (som fortfarande bara säljs i pyttesmå burkar medan sockervarianterna finns i stora ekonomihinkar. Hålla?). Sen var det dags att börja jobba så jag tappade upp badkarsvattnet och öste på med massa skum, salt och oljor. Ja, ni läste rätt. Idag har badrummet varit min arbetsplats. Jag ska skriva en artikel om hemmaspa och testar en massa sköna produkter. Än så länge är Decléor och Greenland klara favoriter (tack Gonzalita för alla uuunderbara tips).

Pratade med Knickedicken som vanligt igår kväll. Han kunde inte fatta att det gick så smidigt med mitt visum och jag tror att vi stod i varsin ände av luren och glädjedansade. Så nu ska han sätta en svetslåga i baken på Linda så hon hittar ett hus åt oss snabbt. Det blir förmodligen ett season rent, det vill säga ett sommarhus där ingen bor på höst och vinter. Ganska smidigt för då hyr man möblerat och har vi tur hittar vi ett med ocean view. Då kan man sitta framför öppna spisen (ja, i min fantasi finns den en öppen spis i huset … och en stor veranda också för den delen) med ett glas rött och titta ut på snöstormarna över Atlanten. Dessutom är det asmysigt att löpträna där mitt i New England-idyllen och längs vattnet. Och sånt är också viktigt.

Vinnare

Jag har alltid varit en extrem tävlingsmänniska. Jag vill komma först, vara bäst och jag hatar att förlora. När jag tävlar, utövar någon sport eller är ute och power walkar (ingen får någonsin gå om mig då) sitter det en gubbe inne i mitt huvud och skriker ”kom igen nu, du klarar det, du kan ta den där jävla loosern”. Jag är faktiskt inte enbart en dålig förlorare. Jag är en dålig vinnare också. Jag blir stöddig och odräglig. När jag och Knickedicken skulle spela badminton råkade jag visa mitt rätta jag. Han hade nog tänkt att vi skulle spela lite på kul men insåg snart att det var blodigt allvar från min sida. När jag låg under med en poäng sa han förskräckt att jag gav honom ”the look”. Och det var nog inga sängkammarögon han talade om. Sen tog jag självklart tillbaka ledningen och vann med två poäng.

Jag kan inte annat än att hålla med Felix Herngren som var med på Tv3:s Menduro ikväll.
– Varför ska man tävla om man inte är sugen på att vinna? Då kan man ju läsa en bok eller knulla istället.

Visum i sikte

Imorse var jag tvungen att gå upp klockan 06.00. Inte för att det är någon bedrift i sig men somnar man som jag klockan fyra på morgonen är det jobbigt. Men eftersom att jag hade bokad intervjutid på amerikanska ambassaden studsade jag upp ur sängen utan problem trots två ynka timmars sömn. Sen gick det oväntat smidigt och snabbt på ambassaden. Fick i och för sig vänta i nästan två timmar innan det var tid för min ”intervju”. Den bestod i att småprata med en jättetrevlig ambassadman som förövrigt var ett fan av mina kolumner. Det hela var över på tio minuter och enligt honom ska jag få mitt ettåriga journalistvisum om fem dagar. Fem dagar, people!!! Jag som trodde att det skulle ta minst en månad. Dessutom har Knickedicken fixat extremt bra rabatter på over night shipping hos Fedex så nu slipper jag kånka på massa väskor och betala övervikt på planet. Nu gäller det bara att hitta en lämplig och välartad lägenhetshyrare och sen är jag good to go.

Hatmejl

I fredags när jag var på Metro berättade en av nyhetscheferna att de alltid får massor av mejl om mina kolumner. Mest arga personer som tycker att jag ska ”skaffa mig ett liv”. Hon sa att jag får mer hatmail än någon som skrivit att vi borde avskaffa kungahuset. Jag tar det som ett bevis på att mina kolumner funkar. De berör, eller ska jag säga upprör. Själv tycker jag att jag är ganska harmlös. Men tydligen retar jag gallfeber på vissa människor (män över 40 och bittra kvinnor om jag fördomsfullt får gissa). Det är vad jag kallar ett bra betyg. Så tack alla griniga, arga, bittra, sura, eländiga, ensamma, olyckliga och kärlekstörstande människor som har så mycket tid över att de hinner mejla Metro och tycka till om mina kolumner. Tack!

Tiden är ur led

Somnade vid tre igår natt och vaknade med ett ryck klockan tolv. Nio timmars djupsömn och ändå känner jag mig seg. När ska dygnet vända på sig? Det kanske är som Knickedicken säger, de har en bättre tid i USA?

Hela dagen har jag ägnat åt att rensa och slänga. Nu är hela matrummet fullt av svarta soppsäckar. Pedant som jag är stör det mig givetvis att de måste stå där ända tills på torsdag då de ska till tippen.

Jag har precis varit ute och sprungit. Det var nästan så att jag längtade efter lite regn. Solen gassade och det blev svettigt och skitjobbigt. Kan iofs bero på att jag inte tränat på en hel vecka. Men om en vecka tinar mitt gymkort så då blir det andra bullar. Har fyra timmar med Omid som bara ligger och väntar.

Vatten, vatten, vatten

Idag lyckades jag pricka in samma regnskur from hell två gånger. Först när jag klev ut från Metros redaktion på Kammakargatan. Det fullkomligt öste ner, fontäner av vatten sprutade ur stuprännorna och Sveavägen liknade mer en bred flod än en väg. Lyckades undvika drunkningsdöden och slank ner i tunnelbanan. Klev av hemma och kilade in på ICA. Och när jag kom ut därifrån hade regnhelvetet kommit ikapp mig och nu öste det ner igen. Mina sneakers lär torka någon gång lagom till nästa sommar.

Nu ska jag laga lite mat och kolla på nyss hyrda Kiss Kiss Bang Bang. Lite Robert Downey Jr är aldrig fel. Tycker jag är värd det efter att ha fyllt sju svarta soppsäckar med skit som ska till tippen. Det är skönt att rensa och slänga. Renande på något vis.

Ambassadsnabben

Oj, vad smidigt det var att boka intervjutid på amerikanska ambassaden. Fick en tid redan nu på måndag morgon. Hoppas sen att all pappersvändning och byråkrati går fort så jag får flytta någon gång. Otålig!

Kristina och jag

Är det normalt att vara lycklig och ledsen på samma gång? Jag håller som sagt på att organisera blivande packning, rensa och slänga bland mina saker och förbereder tömning av lägenheten. I nästa vecka ska pappa hjälpa mig att köra massa skräp till sopptippen. Och jag är två dokument bort ifrån att boka intervju hos ambassaden. Bara för att jag är så melodramatisk gör jag allt detta till toner av Kristina från Duvemåla. De har precis flyttat från Sverige. Det sjungs om drömmar om ett nytt liv, kärlek och saknad efter äppelträd. Och jag svänger mellan glädjedans och klump i halsen.

Ja och nja

Jag tror att jag har lyckats få bukt med jetlaggen. Planen var att somna på rätt sida midnattssträcket och ta hjälp av Valerina Forte (som förövrigt luktar bajs). Direkt efter att jag pratat med Knickedicken i telefon gick jag och la mig. Läste en stund, somnade 22.30 och fick sova hela natten igenom. Så skönt!

Har förövrigt börjat att organisera min packning. På golvet står två kartonger. En märkt ”Saker till Madison!” och en märkt ”Saker till Madison?”. En ja-kartong och en nja-kartong. Konstigt nog är det mest saker i ja-kartongen. Inga stora grejer bara småpryttlar som det känns omöjligt att leva utan.

Jag har inte tränat på fyra dagar. Kroppen har vänligt men bestämt sagt nej. Men idag hoppas jag få slippa tropiska regnskurar så att jag kan ta mig ut på en löparrunda.

Nattuggla

Jetlagen är som vanligt a pain. Igår somnade jag vid midnatt men vaknade pigg som en mört klockan tre. Drack te och tittade på mycket dålig tv fram till fem då jag lyckades somna igen. Och inatt låg jag och läste David Lagercrantz Himmel över Everest fram till halvfyra på morgonkvisten. Och nu har jag just tvångsvaknat och är så trött att jag ser i kors.

Att söka visum till USA är ett heltidsjobb. Igår var jag hos en specialfotograf och tog specialbilder för ändamålet. Vanliga hederliga svenska passfoton duger inte, nej de vill ha större och fyrkantiga bilder. Fem gånger fem centimeter med båda öronen synliga. Jorå. Sen ska man fylla i ett gäng formulär med allt ifrån adress och kontaktperson i USA, föräldrars fullständiga namn och alla mina utbildningar. De frågar till och med om jag har några special skills typ firearms, explosives, nuclear or chemical experience. Mig veterligen har jag inte kluvit några atomer på sistone. Det knepigast är att de vill ha en fullständig lista med ALLA länder man varit i de senaste tio åren. Och man måste ange exakt år för varje land. Det blir till att rota rätt på gamla pass och försöka pussla ihop listan. Jag lär behöva ett separat dokument för den listan blir längre än lång.

Pratade med Knickedicken igår och han och mäklar-Linda har börjat kolla hus och lägenheter åt oss. Vi hyr till att börja med så för min del spelar inte så stor roll vad det blir. Men K vill helst bo centralt och nära brandstationen så det blir säkert asbra. Hans kollega Jim tycker förövrigt att vi är på tok för kära (vilket förmodligen beror på att stackarn tvingas lyssna på när K pratar om mig hela dagarna) och då kunde K bara konstatera att ja, vi kommer att vara that annoying couple som får alla andra par att tycka att deras förhållande suger.

Ensam hemma

Casinon är märkliga ställen. Ett öronbedövande plippande och klirrande från alla slot machines, tusentals människor med shorts, illasittande t-shirts över feta magar och glasartade blickar. Jag van inte ett öre men Knickedicken var riktigt bra. Efter en helkväll med spel, middag och drinkar gick vi därifrån med 91 fler dollar än vi hade när vi kom.

På lördagen var det späckat program. Vaknade och åkte som vanligt till The Breakfast Break i Clinton och käkade frukost. Jag havregrynsgröt med färska blåbär. Knickedicken a stack of blueberry pancakes med smör och sirap. Jag kommer aldrig att bli så amerikansk. Sen åkte vi till Amandas graduation party. Craigs mamma som är typ 100 år kom instapplande i köket och svängde sin käpp mot mig och frågade K om jag var hans ”girlfriend or sex maker”. Vad svarar man? Both såklart! Sen skulle brandmännen spela soft ball men för få kom så jag och några andra fick hoppa in och spela. Det var riktigt kul. Svårt som fan att träffa bollen men när jag väl gjorde det kom den riktigt långt. Blev själv så förvånad att jag nästan glömde att springa till first base. Här ska övas! Kvällen avslutades med beer pong (ett bordtennisliknande spel där bollen ska i ett ölglas och någon på motståndarlaget måste svepa).

Sen kom då söndagen då det var dags att åka hem. Hann med en sista (för den här gången) frukost på The Breakfast Break och sen hem och packa. Åkte dit med två proppfulla väskor och hem med en halvtom. Kändes inte så jobbigt att säga hejdå denna gång eftersom att jag faktiskt bara ska hem och vända. Ringde K när jag landade klockan sju imorse. Vi han inte mer än säga hej fören hans pager alarm gick igång och han var tvungen att rusa iväg, nån bilolycka tror jag att det var. Sånt är livet med en brandman.

Alea iacta est

Ikväll ska vi åka till Mohegan Sun Hotel Casino som ligger typ en timmes bilfärd härifrån. Det ska tydligen vara något i hästväg i värsta Las Vegas-stajl. 6 000 slot machines, alla kort- och tärningsspel man kan tänka sig, roulette, massa restauranger, en skybar där de är kända för sin chokladmartini med en bit choklad i glaset (Vad säger man? Botten upp!), ett innomhusvattenfall och artificiell sol- och solnedgång. Jag har aldrig varit på ett ”riktigt” casino. Jämfört med de vi ska till ikväll så är väl Casino Cosmopol i Stockholm som att lägga in en grön filtmatta i en trång garderob, klämma in en kille i röd kavaj och få honom att vråla ”pick a card”!
Sen är det späckat program på lördag. Två graduation partys som vi måste gå på och klockan tre spelar brandmännen Soft Ball. Det ska bli kul att se, enligt K så dricks det en hel del öl under matchen och det är inte ovanligt med slagsmål på plan.

Har förövrigt börjat förbereda min hemfärd. Åker nu på söndag och det känns ganska surt trots att jag vet att jag bara ska hem och vända. Har organiserat upp allt i olika högar. Kläder och saker jag ska ta med mig hem, kläder och saker som jag ska lämna och kläder och saker som jag inte vet om jag ska ta med mig hem eller lämna. Annorlunda sätt att packa efter en ”semester”. Undrar föresten hur det kommer att kännas när jag åker tillbaka. Kommer det att vara att ”åka hem” eller vad? Synd att man inte har en hatt, det hade varit så mycket enklare då. Ni vet som Paul Young sa. Where ever I lay my hat that’s my home. Note to self: köp en hatt.

Kesofiasko del II

Skoskav satte stopp för gårdagens löparrunda. Bummer! Tur att The Stegmans har en pool. 45 minuters simtur fick det bli istället. Och det blev en väldig massa rundor, snudd på yr-i-huvudet-syndrom. Sen åkte vi till hälsobutiken i Branford där de bara säljer organisk mat. Tänkte att där borde de väl ha en vettig cottage cheese. Hittade en som såg bra ut på pappret men den smakade ändå inte som hemma. De har salt i sin keso här och det är ju inte riktigt det man är ute efter. Den smakade konstgjord och mysko. Det är nog bara att inse. Jag får kärlek men måste leva utan keso. Tur att havregrynen smakar som hemma och att de har Swedish Lingonberry på den lokala super market:en. Och i Mystic som ligger typ 45 minuters bilresa härifrån finns det en Swedish Shop där de säljer svenska mat, träskor och dalahästar. Så jag ska nog överleva …

Efter kesofiaskot skulle vi åka ner på stan och ta en kaffe men vi blev avbrutna av ett brandlarm. Ett av de första sedan jag kommit till stan faktiskt. Men det visade sig vara just ingenting denna gången heller. Någon hade ringt in och sagt att det luktade rök i området. Förmodligen en granne som eldat löv eller tänt sin grill. Lite synd. Hade velat se K in action i full brandmannautstyrsel.

Bortlängtan

Igår kväll åkte jag och Knickedicken till grannstaden Branford och käkade mexikanskt på Su Casa. Sen tog vi en to go latte och åkte ner till marinan och kollade in solnedgången. Här plockas det romantikpoäng efter romantikpoäng. Regnet från igår är som bortblåst och solen strålar återigen över Madison. Ikväll blir det förmodligen en soft middag och kvällspromenad på stranden.

Det är inte bara regnet som är som bortblåst. Min så kallade hemlängtan försvann lika fort som den kom. När jag kommer tillbaka i höst har vi ett eget hem, jag ska få en egen bil och då kommer allt kännas så mycket bättre. Plus att K ska dra i ett par trådar och försöka att fixa ett halvtidsjobb på gymmet åt mig (gud vad det lät bortskämd och uttråkad hemmafru över det). Smattra lite på laptopen på förmiddagarna, svänga förbi gymmet några timmar på eftermiddagarna, träna själv i någon timme och hångla på kvällarna. Dessutom ser jag ju fram emot massor av Sverigebesök. Kan det bli bättre än så? I think not.

Hemlängtan?

Idag vakande jag av ett konstigt ljud. Det kom utifrån. Ett susande, smattrande läte. Ja, det regnar faktiskt i Madison idag. Första dagen sedan jag kom som det inte varit spektakulärt vackert väder. Ganska skönt. Jag tycker om regn. Dessutom säger de på tv att det bara ska regna fram till lunch och att det tar bort lite av luftfuktigheten. Ser alltså fram emot en inte fullt så svettig löparrunda i eftermiddag.

Igår hade jag förövrigt en dipp. Vet inte riktigt varför. Det är ju knappast så att jag varit borta så länge att hemlängtan är befogat. Jag har ju varit bortrest längre än så här förut. Och att vara med Knickedicken är allt jag vill. Men det var ändå något som skavde på insidan. En saknad. Jag längtade helt ohämmat efter alla mina vänner, efter mina föräldrar, efter mormor, efter min döda katt, efter min lägenhet, efter mina saker, efter folk i största allmänhet som pratar svenska. Jag vet vad jag vill och vad jag får. Igår slog det förmodligen mig vad jag ger upp. Eller nått.
Ah, det går väl över.

Måndag i Madison

Helgen här i Madison har varit helt fantastisk. Solen har strålat från en klarblå himmel, det har varit strax över 25 grader varmt och nästan ingen luftfuktighet alls. Jag och Knickedicken har tagit det ganska lugnt. I fredags var vi ute och käkade, lördagen strosade vi omkring på stranden, åt lunch på The Warf och hade BBQ på kvällen med Gump och hans flickvän. Senare kom Craig och Linda över, vi låg i bubbelpoolen och tittade på meteorregnet. Söndagen inleddes med frukost på Nick´s Place, vi softade vid poolen, åt lunch med tillhörande vodkadrinkar med aunt Debbie och slutligen kinamat framför tv:n.

Just nu sitter jag ute vid poolen och tänkte försöka jobba lite. Har en del knäck för Fitness Magazine som jag ska skriva ihop. Och så fort havregrynsgröten lagt sig ska jag sticka ut på en löprunda. Sen måste jag nog plocka fram gummibandet ur resväskan, har slarvat en hel del med styrketräningen. Det enda jag har kört är push ups, dips och knäböj på en bänk som står mitt i skogen där jag springer.

Det är förövrigt min sista vecka här i Madison nu. Men det första jag ska göra nästa måndag är att skicka in alla papper till Amerikanska Ambassaden och styra upp mitt journalistvisa och lägga in min profil på lägenhetsuthyrningssajter. Hoppas att jag kan vara tillbaka i CT redan om en dryg månad. Good stuff!

Giftig löparrunda

Igår när jag var ute i skogen och löptränade sprang jag förbi en handskriven skylt som varnade för Poison Ivy. Eftersom att jag sällan har med mig mitt lexikon när jag tränar blev jag lite förvirrad. Vad var det som jag skulle akta mig för? Dödligt giftiga spindlar, köttätande växter? Gissade att det var typ något brännässleliknade så jag försökte att hålla mig undan från alla buskar och växter. När jag kom hem hade jag röda, kliande utslag på skenbenet så jag anar att jag inte lyckades till hundra procent. Men lite får man väl tåla. Nu tänker jag dra ut på en power walk och håller mig nog på asfalterad väg. Planen är att gå 45 minuter åt ett håll och sedan förhoppningsvis hitta hem igen.

Ikväll ska jag ”tvinga” Knickedicken att äta quorn. Hittade en ask med fyra ynkliga bitar i den lilla, lilla hörnan för organic food. Och dyrt var det också. För att inte tala om fullkornsprodukter. De kommer i löjligt små förpackningar och ligger på minst dubbla priset. Det kostar att äta hälsosamt här i Staterna. Och jakten på keso som inte innehåller färgämnen och konstiga tillsatser fortsätter. Jag saknar Arla …

Juvelkanal

Igår kväll zappade jag runt lite på tv:n. Hittade till min förvåning The Jewlery Channel. En kanal typ tv-shop där det bara visas och säljs smycken och juveler. Nämnde det i förbifarten för Knickedicken varpå han berättade att de flesta rika hemmafruarna här i Madison sitter och tittar på det hela dagarna, köper lite grejer online med sin rika makes kreditkort och sen hasar de sig ner till stan, dricker kaffe och skallrar och sen hem och börjar förbereda middagen. Låter inte som ett liv i min smak. Själv fastnade jag framför en asbra kanal som bara visar Vänner, Sex and the City och That 70´s Show. Nu snackar vi!

Gick en ny pw-runda i skogen idag. En riktig trollskog med rötter, snår och spindelväv. På ett ställe var det som att gå i en gammal flodådra, stenar, jord och skit huller om buller. Ganska svårtframkomligt. Måste hitta en annan runda. Har inte tagit mig till gymmet än men det funkar ganska bra med medtaget gummiband och pappa Thomas pilatesboll. Körde axlar och armar igår och idag har jag sån träningsvärk på baksida axel att det är lite svårt att skriva. Skönt. Fast jag saknar blodsmak i munnen och spyreflexer. Svårt att få till utan Omid.

Artificiell keso

Värre har man haft det. Sitter uppkopplad vid poolen och jobbar. Solen skiner och emellanåt tar jag mig ett dopp. Sen lite kaffe (som förövrigt är vida känt här i Madison nu som ”det där skitstarka svenska kaffet som gör att man kan höra vad grannarna tänker") och lite mer jobb och så ett dopp igen. Knickedicken är på jobbet men kommer hem redan vid fyrarycket. Ikväll har han sitt sista skriftliga prov och sen är han typ internationellt utbildad brandman och får jobba var som helst i hela världen. Ganska cool.

Köpte en cottage cheese igår. Tyckte att jag hittat en sort med bra proteininnehåll och låg fetthalt. Men när jag läste det finstilta såg jag att de petat i både färgämnen (hallå … keso är ju och ska vara vit) och ”naturliga och artificiella smakämnen”. Vaffan! Det får bli en shoppingtur till den lilla hälsokosten i stan istället. Så här kan vi ju inte ha det. Har även lagt märke till att allt är FAT FREE men fullproppat med socker (surprice, surprice). Och innehållsdeklarationerna blir man inte klok på. Allt är angett ”per serving” hur mycket det nu är eller i procent beräknat på en 2 000 kaloridiet. Helt puckat!

Nu ska jag ut och sondera terräng. Den power walk-slinga som jag hittade igår var för kort. Tog ju typ bara 20 minuter att gå. Och det är astrist att gå fram och tillbaka fyra gånger. Det lär ska finnas en schysst slinga i skogen här bredvid. Ska genast undersöka.

Snart "vardag"

Är just hemkommen från en heldag på sjön. Jag och Knickedicken åkte med Craig och Linda och deras båt till en asanajs restaurang en bit bortom East Haven. Husen som ligger längs vattnet är helt otroliga. De får Äppelviken och Djursholm att se ut som två kolonilottsområden. Stora, vita och som tagna ur en Lexingtonreklam. Maten var helt fantastisk. Käkade tonfiskkotlett och en fräsch sallad med valnötter och tranbär. Nu sitter jag hemma i vårt hus och skriver min Metrokolumn. Ja inte just nu, nu bloggar jag ju. Men dokumentet är öppet och klart. Sen är det tänkt att vi ska gå ut och käka och senare ikväll kommer Mr Hugs (en av Knickedickens kompisar tillika brandmanskollega) över på drinks vid poolen.

Imorgon är det måndag och jag och Knickedicken ska ”leka vardag” för första gången. Han går till jobbet och jag tar en power walk och sitter sen och skriver vid poolen. Sen kommer han hem kring fyratiden och skriker ”Honey, I´m home”. Ska bli intressant. Vi har förövrigt pratat en del om boendearrangemang i höst och det lutar åt att vi hyr ett hus till att börja med. Under lågsäsong kan man få ett från 800 dollar i månaden.

Jag är ledsen att jag inte lagt ut några bilder än. Men jag glömmer att ta med mig min kamera hela tiden. Tror väl att jag är på semester eller nått …

Svensk musik

Igår var det ”bara” dryga 30 grader här i Madison. Skönt. Hängde vid poolen och sen blev det som utlovat candle light dinner och lite vin. Senare på kvällen kom moster Debbie (ni vet hon som skrek ”Lick Me”) över en stund. Och kvällen avslutades med ett glas vitt i bubbelpoolen med Bobby och hans flickvän. Folk ville höra svensk musik så jag lirade lite Patrik Isacsson för dem. Bobby var helt säker på att han sjöng på engelska. Han må vara lutenent men inte så smart. Pappa Thomas diggade Tebbybears STHLM. Cool snubbe.

Nu har vi just käkat frukost på Nick´s Place. Knickedicken lär sig så sakteliga och beställde en fruktsallad till sina blåbärspannkakor (som han givetvis dränkte i flera deciliter syrap). Planerna för resten av dagen är inte satta. Det blir väl en mix av kaffe nere på stan, bada i poolen, äta lunch på Warf by the Sea och slappa. När kvicksilvret sjunkit något ska Knickedicken följa med på en power walk. Och ikväll blir det antingen middag vid poolen eller en sväng till casinot i CT (som lär vara i god Las Vegas stajl).

Ok, that´s all for now.

Madison

Äntligen har jag fått hångla (and more). Landade igår strax efter lunch och möttes av Knickedicken och en stor blomsterkvast på flygplatsen. Det var inte det enda som var hett. Ute är det 43 grader. Helt galet.

Har dessutom hunnit shoppa havregryn och surdegsbröd på Super Market:en och lokaliserat en perfekt slinga för morgonpromenader och power walks. Och om jag hittar en motsvarighet till Kesella Lätt kommer jag aldrig mer hem.

Nu ska vi softa ett tag vid poolen och ikväll ska Knickedicken laga mat till mig och jag ska sippa vin. Vi snackar seriös candle light dinner, baby! Sen kommer Bobby över for drinks. All is good!

Nu ...

... åker jag!

Imorgon!!!

Joråsåatt. Då var man nästan på väg. Jobbar, tvättar och packar på samma gång med smäktande kåntrykärlekssånger av Mr Brad Paisley i bakgrunden (... she´s everything I ever wanted, everything I neeeeeed ... To the world, you might be just another girl. But to me, baby you aaaaare the world ...). Allt för att komma i rätt stämning. Vid den här tiden imorgon ligger jag kanske i familjen Stegmans pool (det är över 35 grader i Madison nu). Eller sitter på stranden och spanar ut över Atlanten. Eller dricker en latte på Willoughby´s. Samtliga alternativ går att kombinera med hångel. Eller snarare - samtliga alternativ kommer att kombineras med hångel.

Jag har iaf installerat Photo Shop på den bärbara nu så jag kommer att lägga ut härliga bildbevis från USA. Om jag inte måste hångla (läs: ligga) hela tiden förstås. Och på just det kommer det inte några bilder. Sorry.

Jorden runt

Precis som alla andra har jag hittat till sidan där man kan skapa en karta över de länder man varit i. Och självklart finns det en hel del vita fläckar. Trots att jag flänger runt en hel del har jag bara varit i 24 procent av alla världens länder. Än så länge ...

You may kiss the bride

Igår firade mina föräldrar att det varit gifta i 40 år. Så kallat rubinbröllop enligt Bröllopsmagasinet (och nej, jag har inte köpt den tidningen för att jag själv ska gifta mig utan jag googlade på nätet). Till min förvåning har man typ ett namn för varje år. Första året är det bomullsbröllop (uppvaktas man av sin make med tops på sängen då?), sen är det pappersbröllop. Fjärde året var kul – då firar man fruktbröllop. "Här älskling får du ett päron". Åttaårsjubileet kallas lite kinky för gummibröllop. Efter 14 år är det elfenbensbröllop vilket verkar urdumt eftersom att elfenben typ är förbjudet enligt lag. Samma sak när man firar 35-årsjubileum. Då är det korallbröllop. Och som dykare vet jag ju att man absolut inte får ta koraller. Inte ens peta på dem faktiskt. Hur som helt är jag mäkta imponerad av mina föräldrar. Tänk att ha varit gifta i 40 år. Och de är fortfarande kära, gör saker tillsammans, är spontana, de reser massor framför allt har de roligt ihop. Det är precis så man vill ha det.
Och så levde de lyckliga i alla sina dagar. The End.

Fyra

Jag vet att jag klagat en del på sista tiden att just tiden gått så långsamt. Den som väntar på något gott väntar alltid för länge, ni vet. Men nu helt plötsligt är det söndag. Och jag åker på torsdag. Bara fyra (4) dagar kvar! Jag är sju år, det är den 20 december och alla julklappar ligger inom räckhåll under granen och bara väntar. Dagarna lär dessutom gå snabbare än snabbt, har så mycket jobb som måste bli klart innan jag drar att jag knappt vågar tänka på det (min To Do List fick knappt plats på ett A4-papper).

Dessutom ska jag träna med Omid varje dag och på onsdag ska vi göra en ny mätning. Sist hade jag ju gått ner i omfång men tappat muskelmassa, ett resultat av för mycket kondition- och för lite styrketräning. Min kropp tänkte att oj, vi ska tydligen gå fram och tillbaka till Kiruna så det är lika bra att spara lite på fettreserverna och bränna lite muskler istället. Ska bli intressant om jag lyckats vända på steken och lagt på mig lite muskler under sommaren. Sen tänkte jag göra en ny mätning när jag kommer hem från USA, bara för att se vilken "skada" som skett i Supersajsme-land.

Är det någon som känner till ett bra svensk-engelskt kostlexikon? Jag behöver ju veta vad rågflingor, dinkelmjöl och mättat fett heter på amerikanska. Behöver jag ens tillägga att detta är veckans I-landsproblem?

Dåligt väder - Hurra!

Förlåt att jag säger detta men - gud vad skönt det är att solen inte skiner! Och att ett härligt sommarregn strilar ner utanför fönstret. Mycket enklare att jobba om man slipper 30 grader varmt i lägenheten och känna hur orättvist det är att andra får ligga på stranden. Egoist javisst!

Idag har jag vilodag. Får kämpa för att inte "råka" sätta på min yoga-dvd eller gå en snabb 60-minuterspromenad till ICA i Alvik (har försökt lura mig själv flera gånger genom att tänka att "jag ska ju bara gå och handla") istället för att gå ner till min lilla affär här i Aba. Vissa får kämpa för att överhuvudtaget ta sig till gymmet eller ut i löparspåret. Jag får anstränga mig för att låta bli.

En vanlig torsdag med Omid

Jag har tidigare skrivit om hur trött jag varit efter ett träningspass. Jag kan säga nu att jag inte visste vad ordet trött egentligen innebar. Förens nu. Ikväll körde jag och Omid intervallträning utomhus. Började med att jag fick springa upp och ner för en lång trappa typ tusen gånger. Först på varje trappsteg, sedan vartannat, sedan var tredje och sist var fjärde. Körde tävling med Omid och sprang så det slog gnistor från mina sneakers. Direkt efter det sprang vi längs Karlbergskanalen. Vid varje bänk stannade vi och gjorde push ups, upphopp och tricepspress. Sen springa vidare till nästa bänk. Jag fick varva att springa vanligt med att spurta allt vad jag hade. Lovar att jag gjorde dammoln på grusgången. Ett tag var jag så trött att kroppen glömde hur den skulle göra för att andas. Lite kul när jag gjorde push ups. Skulle göra typ 15 men när två tanter gick förbi började Omid räkna högt "sjuttiofem, sjuttiosex, sjuttiosju …". De bara glodde impat på mig och sa oj! Passet avslutades med skitjobbiga crunches. Och nu är jag dödstrött. Men stolt. Imorgon ska jag vila, eller snarare jag MÅSTE vila för att kroppen ska återhämta sig. Det är svårt men det får gå. Lördag har jag tillåtelse att köra hård konditionsträning men på söndag har jag lovat att vila igen. Så jag är fräsch till måndagens pt-pass.

Nu ska jag sova. Som en stock kan jag ana.

Seven days and counting

Jag har sådan träningsvärk så det anar ni inte. Hade svårt att komma ur sängen imorse. Ryggen, benen och armarna gick ut i vild strejk. Men ont ska med ont fördrivas som någon gammal gumma sa så en skön power walk gör nog susen. Undrar vad Omid har hittat på för mördarpass åt mig idag? Känner på mig att svetten kommer att rinna.

Idag är det bara en vecka kvar tills jag får träffa Knickedicken. Åker direktflyg med SAS och det ska bli så skönt att slippa transfer och yra omkring på någon gigantisk flygplats, leta efter min gate, tvingas gå igenom hundra säkerhetskontroller och ha nitiska vakter som tittar misstänksamt på min dator och letar knark och skjutvapen i mina sneakers. Bara sjunka ner i flygplansstolen, somna in och åtta timmar senare grovhångla på Newarks flygplats. Känner mig som en sjuåring en vecka innan julafton. Får man börja packa nu?

Träningspass from hell

Jag var så slut igår kväll att jag inte ens orkade blogga. Somnade nästan på yogamattan när jag skulle stretcha. Fick lägga all min energi på att hålla mig vaken till 22.30 då Knickedicken ringde. Omid körde skiten ur mig med såkallade tri-set. Det vill säga man kör en muskelgrupp i taget, tre olika övningar i följd utan vila. Började med ben. Knäböj med viktstång, 20 upphopp och utfall med hantlar. Snabbt ska det gå, ingen vila utan bara köra. Sen tränade jag rygg, axlar och biceps enligt samma modell. Det gick ganska bra men emellanåt ville jag spy, fick blodsmak i munnen och såg dimmigt eftersom att svetten rann in i ögonen och sved.

Men imorse när jag vaknade hade jag ändå inte så farlig träningsvärk. Lite öm i rygg, baksida lår och axlar bara. Men det kommer väl imorgon. Skuttade med lätta steg till gymmet och idag körde jag och Omid boxningsträning. Boxningsträning from hell ska jag kanske säga. Är så trött att jag inte förstår hur jag ska kunna jobba idag. Och i morgonkväll har jag ännu en svettig dejt med Omid. Men sen är det fredag och då får jag vila.

Pappkartong, papp papp kartong

Nu har mina flyttkartonger från Self Storage kommit. Det känns så skumt. Det blir verkligare och verkligare för varje dag att jag faktiskt ska lämna landet. Flytta utomlands. Inte för gott. Det låter alldeles för läskigt. Jag ska åka dit "ett tag och jobba och sen får vi se" som jag säger till mig själv när jag får svårt att andas. Hittills har det känts lite som om det gällde någon annan. Någon jag känner ganska väl - men ändå någon annan. Men kartonger och bubbelplast talar för att det faktiskt gäller mig. Scary!

Sextusensjuhundranittiotvå

Klockan 07.45 ringde väckarklockan och efter en snabb kopp svart kaffe drog jag ut på en morgonpromenad. Tyckte att jag var tidigt ute men det var så varmt. Måste sticka ännu tidigare imorgon. Vilken skillnad det är att gå på skogsslinga jämfört med asfalt. Dels är det roligare och jag får inte lika ont i skenbenen och dels är det bättre intervallträning med alla backar. Pulsen rusade upp i 197 som max och låg på 158 i snitt. Och för alla andra siffernördar kan jag berätta att min slinga är på 6 792 steg och tar ganska exakt 75 minuter att gå.
Nu måste jag äta frukost innan jag svimmar. So long!

Äntligen Omid!

Fick äntligen tid att boka in PT-träning med Omid. Jag hinner med sex pass innan jag drar. Har hamnar på någon slags platå där inte mycket händer. Försöker köra tungt som fan och med färre reps men jag behöver en piska för att ta träningen en nivå högre. Plus att det är så vansinnigt kul (och skitjobbigt) att köra med honom. Första passet kör vi imorgon kväll så jag får väl återkomma med rapport om blodsmak i munnen, lock för öronen och värkande muskler. Lovely!

Jobb i onödan

Satt här i godan ro och renskrev en massa jobbanteckningar. När jag kommit ungefär halvvägs fick jag en kraftig déjà vu. Allt kändes plötsligt så bekant. Hade jag inte gjort det här förut? Jorå. Slog på min bärbara och där låg samtliga anteckningar fint och prydligt. Ibland är man ambitiösare än man ger sig själv credit för.

Nu tänker jag stänga skrivfabriken för idag och gå och träna. Det är så kvavt att jag inte tänker vara så ambitiös och power walk:a till gymmet. Får räcka med en 50 minuters promenad hem. Eller kanske ett pass på crosstrainern i skön AC-svalka.

Har förövrigt hittat ett konverteringsprogram på nätet så att jag kan översätta kilo till pounds. Så jag vet hur mycket vikt jag ska lägga på när jag tränar i USA. Och attans vad stark man känner sig. 142 kilo i benpressen blev plötsligt 313 lbs. Samma, samma men ändå.

Veckodagsgrubbleri

Igår kändes det som söndag fast det var lördag. Idag har det känts som en torsdag tycker jag. Synd eftersom att jag älskar söndagar. Konstigt det där att dagar ibland kan "kännas" på ett visst sätt. Hur känns egentligen en torsdag? Och vad är den känslomässiga skillnaden mellan en lördag och en söndag? Är det en av de där sakerna som man bara vet utan att kunna förklara?
Måste kanske införskaffa sådana där veckodagstrosor så man är på säkra sidan. Fast jag har hört (de säger det i alla fall i filmen När Harry mötte Sally) att de inte tillverkar söndagar. Gud vill tydligen att man ska vara bottomless på vilodagen. Makes sense.

Shoppingrunda i solskenet

Är mycket nöjd med min samling från Bruka Design. Salt, peppar, oliver och olivolja har fått sällskap av mjölk, blåbär och socker. Tittade på några större skålar typ med texten potatis och flingor men de är nog för stora och bökiga att släpa med till USA. Det får duga med denna lilla språklektion för Knickedicken. Hittade dessutom två kylskåpsmagneter på Designtorget. En med en ung badbyxklädd Kung Carl Gustaf och en "Snusktunnelbana" med stationer som Skanspull, Tekniska Bögskolan, Knullmarsplan och Pökarängen. Mycket skoj! Och till "svärmor" tillika Dalahäst-collector hittade jag ett fint, vitt exemplar på NK.

Fick dessutom en going away present av Hannah. Cd:n Sweden – The best-loved Swedish Music and Folksongs med hits som Så skimrande var aldrig havet, Drömmen om Elin, Fjäriln vingad syns på Haga och Den första gång jag såg dig. Är det inte så att man blir lite tårögd så säg? Tack snälla söta Hannah!

Made in Sweden

Hängde på låset på gymmet imorse när de öppnade klockan nio. Körde styrka I (det vill säga ben, rumpa, axlar och mage). Sen en power walk hem. Nu ska jag kasta mig in i duschen och åka in till stan och träffa Hannah. Har gjort mig förtjänt av en fika känner jag. Kanske får man shoppa något som man "behöver" också. Funderar på att utöka min samling med skålar från Bruka Design, ni vet dem där vita med text på. Kan ju vara ett pedagogiskt sätt att lära Knickedicken svenska på. En skål med texten "socker" och så är det socker i. Smaka och lär. Höganäskoppar kan också behövas. Som ni märker är dagens shoppingtema: Made in Sweden.

Den stora kärleken

När jag spådde mig hos en sådan där telefon-tarotkvinna (för jobbets räkning såklart – jag skulle skriva en artikel om det) i höstas sa hon att jag skulle träffa DEN STORA KÄRLEKEN. Tänk att de vet vad de håller på med ändå de där tarotmänniskorna. Nu sa hon i och för sig att mannen i fråga skulle vara mörk och att han inte var långt borta. Hmpf. Jag fick åka till andra sidan jordklotet för att hitta honom. Och han är mer rödlätt än mörk. Nåja. Ett rätt av tre.

Bubble Girl

Idag på lunchen fick jag ett doftljus av Amalia. He, he! Jag som dissat allt vad hemmaspa och doftljus heter. Det var från C/O Stockholm, luktade lovely och hette Älskling. Det ska helt klart med till USA! Och det är ingen risk att det går sönder eftersom att jag köpt 100 meter bubbelplast till alla mina attiraljer och småpryttlar. Amalia föreslog att jag skulle rulla in mig själv i plasten. Ser framför mig Kathy Bates rollfigur i Fried Green Tomatoes när hon öppnar ytterdörren endast iklädd plastfolie. Fast roligare – eftersom att man kan smälla bubblorna. Kan man kalla det att förena nöje med nöje?

Packa pappas packsäck

Det var asnajs på Kungsholmen igår. Fick tramsa, skvallra och skratta. Och dricka ett glas vitt (!!!). Och om exakt ett år ska vi göra om det – fast i Madison. Visst Caroline och Kerstin? Det har ni tummat på.

Nu ska jag återgå till min provpackning. Köpte pressa-ihop-pack-påsar på Naturkompaniet igår. Fast jag tror att det är trolleripåsar. Min stooora North Face-jacka blir lika stor som en knuten näve (nåja, lite större kanske). Helt fantastiskt. Köpte även två compress it-påsar som suger ut luften och gör tjocka tröjor platta som A4-blad (nu överdrev jag igen). Och min bubbelplats har kommit på posten så nu kan jag börja stuva ner grejer i kartonger i källarförrådet (om jag inte råkar smälla sönder alla bubblorna för det är ju så vansinnigt kul).

PW-tävling

Aj, vad ont jag har i mina stackars triceps och framsida axel. För att det sk "hända något" kör jag nu mycket tyngre än vanligt men med färre reps. Ska kanske nöja mig med att gå från gymmet istället för både dit och hem. Idag var jag svettig och helt slut när jag kom fram. Värmen gjorde säkert sitt till men mest berodde det säkert på att jag tog rygg på en annan power walkande tjej som gick typ 500 meter framför mig. Hon gick assnabbt. Och tävlingsmänniska som man är var jag ju bara tvungen att hinna ikapp och gå om. I slutet av Tranebergsbron swischade jag förbi henne. Stolt! Men trött.

Snart ska jag träffa Caroline och Kerstin på restaurang Kungsholmen. Mat-natzi som man är har jag redan kollat in menyn. Att äta ute är för det mesta inga problem, aldrig någon som tycker att jag är krånglig när jag ber om mer kött och grönsaker och mindre pasta, ris eller potatis och ingen sås. Eller säger det to my face i alla fall. Ikväll står det mellan marockanska lammkotletter, jätteräkor med chili och lime och thailänds kycklingsoppa. Synd att man (läs: jag) inte äter vitt ris just nu för deras sushi lär ju vara bra. Nåja. Det kostar att ligga på topp.

Pratstund med muskler

Idag invigde jag min puls- och stegmätare. Till gymmet var det 3 680 steg. Hem verkar vara längre för då visade mätaren på 4 061 steg. Ganska precis 50 minuter i vardera riktning. Snittade på en puls på 136 slag per minut (maxade på 173). Ska ligga på 143-148 när jag kör cardio så jag får väl öka takten imorgon.

Sprang för övrigt på Omid på gymmet. Och trots att det var tänkt att jag skulle köra på egen hand nu i sommar har jag precis sms:at och frågat om han har några pt-timmar till övers. Fick sån abstinens bara av att se honom. Plus att jag verkar ha nått en platå där jag mest står stilla rent resultatmässigt. Och så kan vi inte ha det.

Tidigare erkände jag att jag både mimar och spelar luftpiano när jag power walkar. Och när jag ändå är igång måste jag fråga om det är någon annan som "pratar" med sina muskler när de tränar. Typ om jag kör biceps och är helt slut så tänker jag "kom igen nu då armar" eller om jag cyklar i en aströg och jobbig backa så tänker jag "kämpa på nu benen". Är det jag som är helt störd eller?

Wanted: Swedish Girlfriend

Okej tjejer. Nu är det så här att Knickedickens polare Bobby blir singel vilken sekund som helst. Och han tjatar redan på Knickedicken att jag ska ta med mig svenska tjejkompisar till honom. Så. Vem är intresserad? Han är söt som socker, lutenent (vet fan inte vad det heter på svenska) på Madison Fire Department, spelar i softball-laget och har ett eget hus. Och det bästa av allt. Han bor granne med moster Debbie, ni vet hon som skrek "lick me" när hon råkade spilla choklad på sin blus och som bjuder på nipples (shots som man alltid måste dricka två av eftersom att "they come in pairs"). Skicka in era intresseanmälningar och märk kuvertet "American Beauty".
Foto= svar.

Själv har jag fullt upp att kolla upp vad det kostar att shippa saker till USA. Ska man anlita en speditionsfirma går det loss på minst 25 000 spänn. Plus massa tull-, röntgen- och andra märkliga avgifter. En speditionsfirma sa att man till och med måste gasa alla sina grejer mot termiter. Vad är termiter egentligen? Har vi sånna? Och hur kollar tullen sånt? Står det en myrslok där och sniffar istället för en knarkhund? Det fick mig i vilket fall att ganska snabbt bestämma mig för att jag inte behöver ta med några stora saker överhuvudtaget. Ombord på planet får man ta in två väskor à 23 kilo och sen betala drygt 100 dollar för övervikt per extra väska. Ska försöka packa ner typ vinterkläder och sånt tjafs redan nu när jag åker första vändan. "Listoholic" som jag är ska jag genast sätta mig och plita ner en lista på allt sånt som jag bara inte KAN leva utan. Buddhastatyerna, Höganäskopparna, mina teglas från Beirut, mina 700 par flip flops och sneakers, mina ikonbilder och krusifix, ljuslyktor från Marocko, all facklitteratur om träning och hälsa … Är jag uppe i 46 kilo snart?

Vila v/s smygträna

Idag är egentligen min vilodag. Dagen då jag inte ska träna alls. Dessutom var jag hos naprapaten imorse och efter en knäckarsession ska man ligga lågt. Men fasiken vad svårt det kommer att bli. Har just införskaffat en pulsmätare som jag bara måste (läs: vill, vill, vill) ut och testa. Den är så fin och har stoppur, stegmätare, alarm och kan mäta max- och medelpuls. Roligt, roligt!

Det enda som skulle kunna få mig att stanna hemma är att jag även shoppat loss på tre nya Moleskine Notebooks. Två små och en stor. De är också vansinnigt snygga och av någon anledning skriver jag mycket bättre i en Moleskine än i ett sladdrigt block från Kontorssnabben. Kan vara för att bara vetskapen att storheter som Van Gogh, Picasso och Hemingway också klottrade loss i varsin Moleskine. Hmmm. Skriver jag "Moleskine" en gång till tror ni väl att jag är sponsrad och får provision.

Om det är någon som undrar eller tappat räkningen kan jag meddela att det är 16 dagar kvar tills jag får hångla loss med Knickedicken. Äntligen sommarsex! Eller ska jag säga sensommarsex? What ever.

P.S. Ni missade väl inte Metro idag där sockersöta och superduktiga PT:n Andreas Öhgren berättar om hur man kan träna mentalt?

I love Brad

Idag hade jag fem saker som jag skulle göra. Kan säga att jag bara lyckades pricka i en. Nämligen att träna. Timberexoljan hittade jag inte, Kreatima som säljer Moleskin hade stängt, till Gallerian orkade jag inte åka och Micke P pratade när jag var på gymmet. Tur att det är en dag imorgon också och att SR:s Sommar ligger på nätet. Men istället shoppade jag fyra nya pocketböcker och en solstol på Åhléns för 195 bagis. Den senare invigdes idag på balkongen och var till belåtenhet. Förutom att tyget är i ett vattenavvisande material så det blev ganska svettigt på ryggen.

Efter tips från Singelpinglan I-tunade jag hem Brad Paisley idag (det var han som sjöng "Something about her" på Bachelorette-Trista och hennes brandman (!) Ryans bröllop). Härligt med lite cåntry i kvällssolen. Hjälp! Håller jag på att förvandlas till en amerikan-wanna-be? Vad kommer härnäst? Pannkakor till frukost, cheerleaders-drömmar (jag är iofs tämligen säker på att jag skulle vara extremt snygg i pom pom:s) och en förkärlek till blaskigt, varmt kaffe och för kall öl?

Fotbad och bh:ar utan vadd

Lördag kväll. Inget på agendan. Faktiskt riktigt skönt. Ska bara softa i soffan, dricka kaffe, kolla lite på tv, bläddra i senaste numret av I Form. Kanske skoja till det med ett fotbad. Och ringa till Knickedicken senare i kväll om han inte har brandmanslektioner.

Imorgon är det söndag och det som står på programmet är 1) Träna 2) Köpa ny Moleskin anteckningsbok 3) köpa Timberex vita olja som ska få mitt soffbord i massiv ek att bli om möjligt ännu snyggare 4) svänga förbi H&M Beauty Box i Gallerian och köpa upp mig på några fler bh:ar eftersom att inköpschefen ÄNTLIGEN fattat att inte alla vill ha bh:ar med tusen kilo vadd och push up-effekt (Singelpinglan och jag har slagit fast att stora bröst och långa naglar är omodernt) och 5) lyssna på Micke P som ska sommarprata.

Veckan ser sedan ut som följer. Naprapattid på måndag. Klätterkurs på Solna Klättercenter på tisdag. Träffa Caroline och Kerstin på onsdag och klipptid hos Darren på fredag. Där emellan ska jag jobba och träna. I Västerort intet nytt.

Nu ska jag slötitta på Tin Cup med Kevin Costner och höra vad som måste vara historiens ostigaste filmreplik: "Peg me up".

Sockerdricksförälskelse

Just kommit hem från gymmet. Körde så tungt i smithmaskinen, benpress och gående utfall med hantlar att det slog lock för öronen på mig. Det brukar det bara göra när jag tränar med Omid. Jag är så nöjd. Imorgon ser jag fram emot att ge axlar och triceps en rejäl genomkörare. Och söndag är ingalunda en vilodag. Då är det rygg och biceps som gäller.

Idag har jag föresten varit helt sanslöst kär i Knickedicken. Det bara bubblar som sockerdricka i hela kroppen och jag fånler nonstop. När jag gick min power walk hem från gymmet var det säkert en och annan som undrade vad jag var för ett psyko. Att jag dessutom mimar till musiken när jag pw:ar gör inte saken bättre. Men det bjuder jag på. Dopaminer och förälskelse är en oslagbar kombination.

Nu ska jag göra min hemgjorda supergoda och meganyttiga müsli med rågflingor, torkade aprikoser, nötter, pumpafrön, kanel, kardemumma och vaniljstång. Till det lyssnar jag helst på Teddybears STHLM. Det blir både roligare och godare då av någon outgrundlig anledning.

Snabb v/s slarvig

Läste i senaste Amelia att det tar Martina Haag två veckor (på heltid) att skriva en krönika. Hon fipplar, ändrar och flyttar på kommatecken. Hon måste få bra betalt för sina krönikor för att det där ska gå ihop tycker man. Själv jobbar jag lite annorlunda. Jag går omkring med min kolumn inne i huvudet i ett par dagar, låter den ligga där och gojsa till sig. Sen när jag väl sätter mig tar det aldrig mer än en timme att skriva den. Den senaste om raggningsregler skrev jag faktiskt på en kvart. Nästan så att man känner sig som en sämre kolumnist. Där sitter Martina (faktiskt bara ett norskt stenkast från mitt hus) och sliter sitt hår i två veckor medan det bara rasslar till för mig. Men vi är väl bara olika. Jag har FÖRSÖKT att sitter och läsa igenom mina kolumner och artiklar, att ändra och fippla. Men det slutar alltid med att jag skickar in originalversionen. Det blir alltid bäst första gången. Men att vara supersnabb och få till det på första försöket får mig ibland att känna mig slarvig. Tror att det är alla mina gamla skollärares fel. Läste man inte igenom provet eller uppsatsen hundra gånger och satt hela provtiden ut var man slarvig och hade inte gjort sitt bästa.

Den enda nackdelen med att vara snabb, och att veta om att jag är det, är att jag alltid skjuter upp saker till sista sekunden. För jag vet ju att jag hinner. Och kanske behöver jag en blåslampa i röven. Det har hänt att jag har haft månader på mig att skriva en artikel men det slutar med att jag ställer klockan på ringning två timmar innan deadline. Man är kanske född med, inte silversked men väl tangentbord, i mun.

Mr X has left the building

Idag pratade jag med mitt ex i telefon. Lite allmänt bla bla bla. Helt plötsligt berättar han att han ska åka till Kreta med en tjej nu i sommar. Jag citerar: "Med en brud som jag hittat på krogen". Det är över ett år sedan vi separerade och det var århundradets lyckligaste skilsmässa. Men ändå. Det kändes lite skumt. Men eftersom att han har träffat en ny vågade jag äntligen berätta om Knickedicken, något som jag dragit mig för i ett halvår. Skitlöjligt, jag vet. Och eftersom att han BARA skulle åka en vecka till Kreta och jag ska FLYTTA till USA kändes det lite som att jag vann. Precis som om det skulle vara en tävling. Ibland vill man verkligen inte att en psykolog ska ta en närmare till på ens totalt fucked up hjärna.

Knickedick Countdown: 21 days. And counting ...

Tillbaka till Karibien

Igår när jag kom hem från styrketräningen och 1,5 timmes power walk var jag så trött att jag trodde på fullt allvar att jag skulle dö. Så jag la mig och "vilade" en liten stund. Tror att klockan var runt 18. Självklart somnade jag och vaknade först klockan tio på kvällen. De där 127 kilona i benpressen gjorde tydligen susen. Nu ska jag tillbaka till brottsplatsen igen. Idag ska jag köra rygg och biceps. Mina favvoövningar.

Ikväll ska jag och Singelpinglan gå och se Pirates of the Caribbean. Då kan jag drömma mig tillbaka till The Navigator och den där fullmånekvällen någonstans mellan Puerto Rico och S:t Thomas (som även råkade vara Alla Hjärtans Dag) då jag träffade Knickedicken. Kan man träffas under ostigare omständigheter så säg?

Ofrivillig sommarcelibat

Imorgon kan ni i Metro lära er allt om raggningstekniker, eller snarare avsaknaden av dem, i min kolumn. Själv blev jag faktiskt uppraggad av en tjej när vi var på Power Meet i Västerås. Och nej, det var ingen raggarbrud på 100 pannor utan en riktigt söt, blond liten snärta. Hon kom fram och frågade om jag hade en man. Jag blev lite paff och svarade "va" men det var ganska stimmigt (som David skulle sagt) så hon trodde väl att jag sa "ja". Då lutade hon sig fram och viskade i mitt öra att "det var synd att du är heterosexuell". Smickrande som fan!

Jag kan meddela att det suger att ha sin lover 100-tals mil bort. Ingen sommarsex här inte. Ingen att hångla upp. Och inte blir det något på ytterligare 22 dagar. Men 22 dagar går fort. Det är ju bara drygt tre veckor kvar. Vi har inte setts sen i maj så det är mycket att ta igen. Knickedicken har lovat att ladda med vätskeersättning, energidryck och snabba kolhydrater.

Kostupplägg

På "allmän begäran" kommer här kostupplägget som jag gjort åt min kompis som rasat fyra kilo i vikt på fem veckor. Men den stora anledningen till att hon gått ner i vikt är att hon börjat äta regelbundet. I snitt går man ner tre till fem kilo bara om man börjar äta vid fasta tidpunkter och med tre timmars mellanrum och ingenting där emellan – så det gäller att sätta igång att planera och få in rutiner. Så funkar nämligen kroppen och fettförbränningen. Det vanligaste felet framför allt tjejer gör är att äta för lite och för sällan. Sen gäller det såklart att sätta igång med sin träning om man vill ha verkliga resultat. Bäst för just fettförbränningen är 1 timmes power walk (du ska bli svettig), 1-1,5 timmes hård konditionsträning och styrketräning. Matschemat är ett förslag på hur en dag kan se ut. Just den här dagen innehåller 2 238 kalorier (tränar du mer än 1-2 gånger i veckan ska du äta mer) och energiprocenten är 35% protein, 34% kolhydrater, 22% fett och 43,8 gram fibrer. Man ska ligga på 30-40E% proteiner, 40-50E% kolhydrater och 15-25E% fett per dag. Jätteviktigt att om du drar ner på kolhydraterna måste du kompensera upp det genom att äta mer proteiner. Och så är det skitviktigt att få i sig tillräckligt med fett - äter du för lite fett börjar kroppen spara på det fett den har. För att bränna fett måste du alltså äta fett!

Saker du kan ta bort helt ur din kost:
Vitt mjöl, socker, smör, ost, dressing, pulversåser, läsk, kaffe latte (ok med minimjölk), godis, kakor, glass, alkohol, ketchup, kaviar.

Bra att ha hemma:
Frukt som äpplen, päron, kiwi och grapefrukt, frysta bär som jordgubbar, hallon och blåbär, frysta grönsaker som broccoli, hari coverts, sparris, gröna ärtor, majs, minimjölk, naturell lättyoghurt eller lättfil, mini keso, kesella lätt, müsli (osötad), osaltade nötter, Wasa Sportknäcke, surdegsbröd, magert kalkon- eller skinkpålägg, bredbar lättost, styckfrysta kycklingfiléer, styckfrysta lax- och torskfiléer, quornfiléer, quornbitar, quornfärs, ägg, fullkornspasta, fullkornsris, bulgur, quinoa, krossade tomater, chili, vitlök, citron (sänker GI-värdet på hela måltiden), kanel, ingefära, kaffe, grönt te, fun light.

Förslag på matschema:
07.00 FRUKOST
En tallrik lättyoghurt naturell, 1 dl osockrad müsli, 1 Wasa sportknäcke med 1 msk Keso Mini och 2 skivor mager kalkon och några tomatskivor. Kaffe eller te (med minimjölk).

10.00 MELLANMÅL
Fruktsallad på 1 äpple, 1 päron, 1 clementin och 2 msk Keso Mini.

13.00 LUNCH
150 g kycklingfilé i ugn, 50 g fullkornspasta, en klick uppvärmd tomatkross med curry, några buketter broccoli, sparris och champinjoner. Vatten.

16.00 MELLANMÅL
2 skivor Wasa Sportknäcke med 4 skivor mager kalkon. 1 äpple. Kaffe eller te (med minimjölk).

19.00 MIDDAG
150 g laxfilé i ugn, 50 bulgur, hackad purjolök, sparris, 1 dl majs, 1 dl gröna ärtor, 1 tomat, 1 dl sås gjord på Kesella Lätt och valfria kryddor.

22.00 KVÄLLSMÅL
1 hackat äpple, 1 dl Kesella Lätt och kanel.

Power Meet i Västerås

Imorgon ska jag och Singelpinglan åka till Västerås, träffa den heliga Birgitta och spana in raggare och cruisingbilar på Power Meet. Vem vet, vi dricker kanske öl med dem här fräna grabbarna.










Och kanske få åka med i den här fräsiga T-birden med sköna flames.








Egna bildbevis lär komma ...

Änglavakt

Klockan 13.30 brakade en buss in i ett skyltfönster på S:t Eriksplan. Bara minutrarna innan hade jag och Sissi avslutat vår lunch och gick förbi exakt där olyckan skedde. Hade vi tagit en glammig långlunch hade det kunnat sluta illa. Ibland har man tur.

The men I will miss

Jag har just införskaffat mig en ny fin kostdagbok (Fitnessförlagets Kostdagbok av Camilla Porsman). När man ska flyta till the land of french fries, hamburgers and pizza pie gäller det att hålla benkoll på allt man stoppar i sig. Jag tänker bli den första människan på jorden som INTE går upp i vikt av att bo i USA.

Förutom alla mina vänner och Kungen kommer jag att sakna de fantastiska männen i mitt liv. Mitt serviceteam. Darren Phillips på DOM Hairdressing, min naprapat Mikael Nordström på Rehab Kliniken, Henrik Ryman på Kalori och inte minst min PT Omid Dadary. Hur ska jag kunna leva utan dem? Kan jag stoppa ner Omid i handbagaget tro? En Knickedick i ena vågskålen. Fyra makalösa män i den andra. Hmmm. Very tricky. Fast det är bara en som jag får (vill) hångla med så hoppsan vad fort det vägde över.

Nu ska jag luncha med Sissi. Sen fika med Kalori-Henrik. Sen köpa proteinpulver och nya träningsbyxor från Better Bodies (de har fått in Flat Front i 3/4-modell. Hurra!). Sen hämta projektorn med ny 5 000-kronorslampa. Sen träna cardio. Sen ... bada!!!

Lyxglödlampa

Om några dagar får jag tillbaka min projektor med ny, fräsch lampa. Det känns skönt. Ser fram emot en skarp och schysst bild (den blev lite trött på slutet - särskilt som den stackarn signalerat "Replace Lamp" i över två månader). Mindre skönt blir det att betala för kalaset. Vet ni att det kostar 5 000 kronor att byta lampa till en projektor. Helt sjukt. 5 000 kronor för en ynka liten jävla glödlampsjävel. Är den av guld? Handgjord av blinda, vänsterhänta nunnor? Har i vilket fall kollat upp att projektorn funkar i USA också. Och köper man en HD-box blir bilden så bra att man vill gråta. Gissa vem som kommer att bli poppis när det vankas amerikansk fotboll på tv. That Swedish girl is a keeper!

Utlands-tamagotchi

Att jag ska bli utlandssvensk börjar så sakteliga att sjunka in. Slog mig häromdagen att jag inte kommer att kunna träffa mina vänner lika ofta som jag är van vid. Inte bara lyfta luren och boka in en spontanfika. Jag kommer att ärva Knickedickens vänner. Bli hans Tamagotchi som Jerker så fint uttryckte det. Nu har jag iofs två kompisar som bor i New York. Och jag kommer med största sannolikhet få ett Sverigebesök eller två. Men det blir liksom inte samma sak. När man tänker så får man lite svårt att andas kan jag meddela. Undrar föresten om jag kommer att bli en sådan där übersvensk person med huset fullt av flaggor, dalahästar och porträtt på Kungen och Drottningen. En som lyssnar på Kristina från Duvemåla och får något längtansfullt i blicken. En sån som tjatar om sill, Kalles kaviar och Djungelvrål? Heja Sverige friskt humör, det är det som susen gör!

Fotoalbum

Sådärja. Nu har jag laddat ner lite bildbevis från senaste jobbresan. Palma de Mallorca är fortfarande en av mina favoritstäder och Menorca var en glad överraskning. Klicka på bilderna om du vill se dem större.










Tapas på Tast i Palma de Mallorca är ett måste.










Man blir aldrig för gammal för att bygga sandslott.










På marknaden i Inca skulle till och med Knickedicken kunna shoppa skor.










Utsikt över Fermentor på Mallis.










Från ingenstans dök han plötsligt upp. En menorcinsk cowboy med solbrillor och döskalle t-shirt. Inte utan att man vill bli fäbodjänta eller nått.










Menorca.













För att komma in i ostfabriken Hort de Sant Patrici i Ferreries var man tvungen att bära dessa tjusiga skyddskläder. Kappa i plast är ingen höjdare när det är 33 grader varmt.

Honey I´m home

Nu är jag hemma igen. Resan var bra men intensiv, det tar på krafterna att titta på andra människor som badar, solar och semestrar. Sammanlagt fick jag ligga vid poolen i tre timmar på hela veckan. Men det ska jag ta igen nu - senare idag blir det Kärsön med Celina och Jerker. Najs. Men först gymmet. Har blivit lite av den varan under veckan som gått. Desto mer tapas, boccadillas, ost och vin. Förlåt Omid!

Nu är det typ 50 grader i min lägenhet så jag måste evakuera. Lovar att ladda upp schyssta Mallorca och Menorcabilder ikväll.

Knickedick Countdown: 30 days.