Mr Big

Varför faller man (läs: jag) alltid för svåra män? Varför tycker man (läs: jag) att en man som är lite knepig och har en massa issues är spännande? Helst ska han må liiite dåligt, vara liiite trasig. Men ändå stark, manlig, sårbar. Jag har en sådan man. Eller har och har. Jag känner en sådan man. Vi kan kalla honom för Mr Big. Här syftar jag på SATC (Sex and the City för er som inte hänger med) och inte på huruvida han är välutrustad (vilket iofs inte vore att ljuga). Jag menar en tidig Mr Big, innan han blev så där gullig och åkte ända till Paris för att vinna tillbaka Carrie. Jag är Carrie i de tidiga avsnitten, fast utan allt det där bedårande, lockiga håret. Inte fullt lika spinkig. Med en något mindre garderob. Och så var det mycket gulligare när hon blev så där galen och besatt. Det gör sig liksom bättre på film. Då kan kvinnor på gränsen till nervsammanbrott "rädda" den där trasiga mannen och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Jag vet inte vad jag vill ha sagt med detta. Ingenting förmodligen. Men så är det.