Ambassadsnabben

Oj, vad smidigt det var att boka intervjutid på amerikanska ambassaden. Fick en tid redan nu på måndag morgon. Hoppas sen att all pappersvändning och byråkrati går fort så jag får flytta någon gång. Otålig!

Kristina och jag

Är det normalt att vara lycklig och ledsen på samma gång? Jag håller som sagt på att organisera blivande packning, rensa och slänga bland mina saker och förbereder tömning av lägenheten. I nästa vecka ska pappa hjälpa mig att köra massa skräp till sopptippen. Och jag är två dokument bort ifrån att boka intervju hos ambassaden. Bara för att jag är så melodramatisk gör jag allt detta till toner av Kristina från Duvemåla. De har precis flyttat från Sverige. Det sjungs om drömmar om ett nytt liv, kärlek och saknad efter äppelträd. Och jag svänger mellan glädjedans och klump i halsen.

Ja och nja

Jag tror att jag har lyckats få bukt med jetlaggen. Planen var att somna på rätt sida midnattssträcket och ta hjälp av Valerina Forte (som förövrigt luktar bajs). Direkt efter att jag pratat med Knickedicken i telefon gick jag och la mig. Läste en stund, somnade 22.30 och fick sova hela natten igenom. Så skönt!

Har förövrigt börjat att organisera min packning. På golvet står två kartonger. En märkt ”Saker till Madison!” och en märkt ”Saker till Madison?”. En ja-kartong och en nja-kartong. Konstigt nog är det mest saker i ja-kartongen. Inga stora grejer bara småpryttlar som det känns omöjligt att leva utan.

Jag har inte tränat på fyra dagar. Kroppen har vänligt men bestämt sagt nej. Men idag hoppas jag få slippa tropiska regnskurar så att jag kan ta mig ut på en löparrunda.

Nattuggla

Jetlagen är som vanligt a pain. Igår somnade jag vid midnatt men vaknade pigg som en mört klockan tre. Drack te och tittade på mycket dålig tv fram till fem då jag lyckades somna igen. Och inatt låg jag och läste David Lagercrantz Himmel över Everest fram till halvfyra på morgonkvisten. Och nu har jag just tvångsvaknat och är så trött att jag ser i kors.

Att söka visum till USA är ett heltidsjobb. Igår var jag hos en specialfotograf och tog specialbilder för ändamålet. Vanliga hederliga svenska passfoton duger inte, nej de vill ha större och fyrkantiga bilder. Fem gånger fem centimeter med båda öronen synliga. Jorå. Sen ska man fylla i ett gäng formulär med allt ifrån adress och kontaktperson i USA, föräldrars fullständiga namn och alla mina utbildningar. De frågar till och med om jag har några special skills typ firearms, explosives, nuclear or chemical experience. Mig veterligen har jag inte kluvit några atomer på sistone. Det knepigast är att de vill ha en fullständig lista med ALLA länder man varit i de senaste tio åren. Och man måste ange exakt år för varje land. Det blir till att rota rätt på gamla pass och försöka pussla ihop listan. Jag lär behöva ett separat dokument för den listan blir längre än lång.

Pratade med Knickedicken igår och han och mäklar-Linda har börjat kolla hus och lägenheter åt oss. Vi hyr till att börja med så för min del spelar inte så stor roll vad det blir. Men K vill helst bo centralt och nära brandstationen så det blir säkert asbra. Hans kollega Jim tycker förövrigt att vi är på tok för kära (vilket förmodligen beror på att stackarn tvingas lyssna på när K pratar om mig hela dagarna) och då kunde K bara konstatera att ja, vi kommer att vara that annoying couple som får alla andra par att tycka att deras förhållande suger.

Ensam hemma

Casinon är märkliga ställen. Ett öronbedövande plippande och klirrande från alla slot machines, tusentals människor med shorts, illasittande t-shirts över feta magar och glasartade blickar. Jag van inte ett öre men Knickedicken var riktigt bra. Efter en helkväll med spel, middag och drinkar gick vi därifrån med 91 fler dollar än vi hade när vi kom.

På lördagen var det späckat program. Vaknade och åkte som vanligt till The Breakfast Break i Clinton och käkade frukost. Jag havregrynsgröt med färska blåbär. Knickedicken a stack of blueberry pancakes med smör och sirap. Jag kommer aldrig att bli så amerikansk. Sen åkte vi till Amandas graduation party. Craigs mamma som är typ 100 år kom instapplande i köket och svängde sin käpp mot mig och frågade K om jag var hans ”girlfriend or sex maker”. Vad svarar man? Both såklart! Sen skulle brandmännen spela soft ball men för få kom så jag och några andra fick hoppa in och spela. Det var riktigt kul. Svårt som fan att träffa bollen men när jag väl gjorde det kom den riktigt långt. Blev själv så förvånad att jag nästan glömde att springa till first base. Här ska övas! Kvällen avslutades med beer pong (ett bordtennisliknande spel där bollen ska i ett ölglas och någon på motståndarlaget måste svepa).

Sen kom då söndagen då det var dags att åka hem. Hann med en sista (för den här gången) frukost på The Breakfast Break och sen hem och packa. Åkte dit med två proppfulla väskor och hem med en halvtom. Kändes inte så jobbigt att säga hejdå denna gång eftersom att jag faktiskt bara ska hem och vända. Ringde K när jag landade klockan sju imorse. Vi han inte mer än säga hej fören hans pager alarm gick igång och han var tvungen att rusa iväg, nån bilolycka tror jag att det var. Sånt är livet med en brandman.

Alea iacta est

Ikväll ska vi åka till Mohegan Sun Hotel Casino som ligger typ en timmes bilfärd härifrån. Det ska tydligen vara något i hästväg i värsta Las Vegas-stajl. 6 000 slot machines, alla kort- och tärningsspel man kan tänka sig, roulette, massa restauranger, en skybar där de är kända för sin chokladmartini med en bit choklad i glaset (Vad säger man? Botten upp!), ett innomhusvattenfall och artificiell sol- och solnedgång. Jag har aldrig varit på ett ”riktigt” casino. Jämfört med de vi ska till ikväll så är väl Casino Cosmopol i Stockholm som att lägga in en grön filtmatta i en trång garderob, klämma in en kille i röd kavaj och få honom att vråla ”pick a card”!
Sen är det späckat program på lördag. Två graduation partys som vi måste gå på och klockan tre spelar brandmännen Soft Ball. Det ska bli kul att se, enligt K så dricks det en hel del öl under matchen och det är inte ovanligt med slagsmål på plan.

Har förövrigt börjat förbereda min hemfärd. Åker nu på söndag och det känns ganska surt trots att jag vet att jag bara ska hem och vända. Har organiserat upp allt i olika högar. Kläder och saker jag ska ta med mig hem, kläder och saker som jag ska lämna och kläder och saker som jag inte vet om jag ska ta med mig hem eller lämna. Annorlunda sätt att packa efter en ”semester”. Undrar föresten hur det kommer att kännas när jag åker tillbaka. Kommer det att vara att ”åka hem” eller vad? Synd att man inte har en hatt, det hade varit så mycket enklare då. Ni vet som Paul Young sa. Where ever I lay my hat that’s my home. Note to self: köp en hatt.

Kesofiasko del II

Skoskav satte stopp för gårdagens löparrunda. Bummer! Tur att The Stegmans har en pool. 45 minuters simtur fick det bli istället. Och det blev en väldig massa rundor, snudd på yr-i-huvudet-syndrom. Sen åkte vi till hälsobutiken i Branford där de bara säljer organisk mat. Tänkte att där borde de väl ha en vettig cottage cheese. Hittade en som såg bra ut på pappret men den smakade ändå inte som hemma. De har salt i sin keso här och det är ju inte riktigt det man är ute efter. Den smakade konstgjord och mysko. Det är nog bara att inse. Jag får kärlek men måste leva utan keso. Tur att havregrynen smakar som hemma och att de har Swedish Lingonberry på den lokala super market:en. Och i Mystic som ligger typ 45 minuters bilresa härifrån finns det en Swedish Shop där de säljer svenska mat, träskor och dalahästar. Så jag ska nog överleva …

Efter kesofiaskot skulle vi åka ner på stan och ta en kaffe men vi blev avbrutna av ett brandlarm. Ett av de första sedan jag kommit till stan faktiskt. Men det visade sig vara just ingenting denna gången heller. Någon hade ringt in och sagt att det luktade rök i området. Förmodligen en granne som eldat löv eller tänt sin grill. Lite synd. Hade velat se K in action i full brandmannautstyrsel.

Bortlängtan

Igår kväll åkte jag och Knickedicken till grannstaden Branford och käkade mexikanskt på Su Casa. Sen tog vi en to go latte och åkte ner till marinan och kollade in solnedgången. Här plockas det romantikpoäng efter romantikpoäng. Regnet från igår är som bortblåst och solen strålar återigen över Madison. Ikväll blir det förmodligen en soft middag och kvällspromenad på stranden.

Det är inte bara regnet som är som bortblåst. Min så kallade hemlängtan försvann lika fort som den kom. När jag kommer tillbaka i höst har vi ett eget hem, jag ska få en egen bil och då kommer allt kännas så mycket bättre. Plus att K ska dra i ett par trådar och försöka att fixa ett halvtidsjobb på gymmet åt mig (gud vad det lät bortskämd och uttråkad hemmafru över det). Smattra lite på laptopen på förmiddagarna, svänga förbi gymmet några timmar på eftermiddagarna, träna själv i någon timme och hångla på kvällarna. Dessutom ser jag ju fram emot massor av Sverigebesök. Kan det bli bättre än så? I think not.

Hemlängtan?

Idag vakande jag av ett konstigt ljud. Det kom utifrån. Ett susande, smattrande läte. Ja, det regnar faktiskt i Madison idag. Första dagen sedan jag kom som det inte varit spektakulärt vackert väder. Ganska skönt. Jag tycker om regn. Dessutom säger de på tv att det bara ska regna fram till lunch och att det tar bort lite av luftfuktigheten. Ser alltså fram emot en inte fullt så svettig löparrunda i eftermiddag.

Igår hade jag förövrigt en dipp. Vet inte riktigt varför. Det är ju knappast så att jag varit borta så länge att hemlängtan är befogat. Jag har ju varit bortrest längre än så här förut. Och att vara med Knickedicken är allt jag vill. Men det var ändå något som skavde på insidan. En saknad. Jag längtade helt ohämmat efter alla mina vänner, efter mina föräldrar, efter mormor, efter min döda katt, efter min lägenhet, efter mina saker, efter folk i största allmänhet som pratar svenska. Jag vet vad jag vill och vad jag får. Igår slog det förmodligen mig vad jag ger upp. Eller nått.
Ah, det går väl över.

Måndag i Madison

Helgen här i Madison har varit helt fantastisk. Solen har strålat från en klarblå himmel, det har varit strax över 25 grader varmt och nästan ingen luftfuktighet alls. Jag och Knickedicken har tagit det ganska lugnt. I fredags var vi ute och käkade, lördagen strosade vi omkring på stranden, åt lunch på The Warf och hade BBQ på kvällen med Gump och hans flickvän. Senare kom Craig och Linda över, vi låg i bubbelpoolen och tittade på meteorregnet. Söndagen inleddes med frukost på Nick´s Place, vi softade vid poolen, åt lunch med tillhörande vodkadrinkar med aunt Debbie och slutligen kinamat framför tv:n.

Just nu sitter jag ute vid poolen och tänkte försöka jobba lite. Har en del knäck för Fitness Magazine som jag ska skriva ihop. Och så fort havregrynsgröten lagt sig ska jag sticka ut på en löprunda. Sen måste jag nog plocka fram gummibandet ur resväskan, har slarvat en hel del med styrketräningen. Det enda jag har kört är push ups, dips och knäböj på en bänk som står mitt i skogen där jag springer.

Det är förövrigt min sista vecka här i Madison nu. Men det första jag ska göra nästa måndag är att skicka in alla papper till Amerikanska Ambassaden och styra upp mitt journalistvisa och lägga in min profil på lägenhetsuthyrningssajter. Hoppas att jag kan vara tillbaka i CT redan om en dryg månad. Good stuff!

Giftig löparrunda

Igår när jag var ute i skogen och löptränade sprang jag förbi en handskriven skylt som varnade för Poison Ivy. Eftersom att jag sällan har med mig mitt lexikon när jag tränar blev jag lite förvirrad. Vad var det som jag skulle akta mig för? Dödligt giftiga spindlar, köttätande växter? Gissade att det var typ något brännässleliknade så jag försökte att hålla mig undan från alla buskar och växter. När jag kom hem hade jag röda, kliande utslag på skenbenet så jag anar att jag inte lyckades till hundra procent. Men lite får man väl tåla. Nu tänker jag dra ut på en power walk och håller mig nog på asfalterad väg. Planen är att gå 45 minuter åt ett håll och sedan förhoppningsvis hitta hem igen.

Ikväll ska jag ”tvinga” Knickedicken att äta quorn. Hittade en ask med fyra ynkliga bitar i den lilla, lilla hörnan för organic food. Och dyrt var det också. För att inte tala om fullkornsprodukter. De kommer i löjligt små förpackningar och ligger på minst dubbla priset. Det kostar att äta hälsosamt här i Staterna. Och jakten på keso som inte innehåller färgämnen och konstiga tillsatser fortsätter. Jag saknar Arla …

Juvelkanal

Igår kväll zappade jag runt lite på tv:n. Hittade till min förvåning The Jewlery Channel. En kanal typ tv-shop där det bara visas och säljs smycken och juveler. Nämnde det i förbifarten för Knickedicken varpå han berättade att de flesta rika hemmafruarna här i Madison sitter och tittar på det hela dagarna, köper lite grejer online med sin rika makes kreditkort och sen hasar de sig ner till stan, dricker kaffe och skallrar och sen hem och börjar förbereda middagen. Låter inte som ett liv i min smak. Själv fastnade jag framför en asbra kanal som bara visar Vänner, Sex and the City och That 70´s Show. Nu snackar vi!

Gick en ny pw-runda i skogen idag. En riktig trollskog med rötter, snår och spindelväv. På ett ställe var det som att gå i en gammal flodådra, stenar, jord och skit huller om buller. Ganska svårtframkomligt. Måste hitta en annan runda. Har inte tagit mig till gymmet än men det funkar ganska bra med medtaget gummiband och pappa Thomas pilatesboll. Körde axlar och armar igår och idag har jag sån träningsvärk på baksida axel att det är lite svårt att skriva. Skönt. Fast jag saknar blodsmak i munnen och spyreflexer. Svårt att få till utan Omid.

Artificiell keso

Värre har man haft det. Sitter uppkopplad vid poolen och jobbar. Solen skiner och emellanåt tar jag mig ett dopp. Sen lite kaffe (som förövrigt är vida känt här i Madison nu som ”det där skitstarka svenska kaffet som gör att man kan höra vad grannarna tänker") och lite mer jobb och så ett dopp igen. Knickedicken är på jobbet men kommer hem redan vid fyrarycket. Ikväll har han sitt sista skriftliga prov och sen är han typ internationellt utbildad brandman och får jobba var som helst i hela världen. Ganska cool.

Köpte en cottage cheese igår. Tyckte att jag hittat en sort med bra proteininnehåll och låg fetthalt. Men när jag läste det finstilta såg jag att de petat i både färgämnen (hallå … keso är ju och ska vara vit) och ”naturliga och artificiella smakämnen”. Vaffan! Det får bli en shoppingtur till den lilla hälsokosten i stan istället. Så här kan vi ju inte ha det. Har även lagt märke till att allt är FAT FREE men fullproppat med socker (surprice, surprice). Och innehållsdeklarationerna blir man inte klok på. Allt är angett ”per serving” hur mycket det nu är eller i procent beräknat på en 2 000 kaloridiet. Helt puckat!

Nu ska jag ut och sondera terräng. Den power walk-slinga som jag hittade igår var för kort. Tog ju typ bara 20 minuter att gå. Och det är astrist att gå fram och tillbaka fyra gånger. Det lär ska finnas en schysst slinga i skogen här bredvid. Ska genast undersöka.

Snart "vardag"

Är just hemkommen från en heldag på sjön. Jag och Knickedicken åkte med Craig och Linda och deras båt till en asanajs restaurang en bit bortom East Haven. Husen som ligger längs vattnet är helt otroliga. De får Äppelviken och Djursholm att se ut som två kolonilottsområden. Stora, vita och som tagna ur en Lexingtonreklam. Maten var helt fantastisk. Käkade tonfiskkotlett och en fräsch sallad med valnötter och tranbär. Nu sitter jag hemma i vårt hus och skriver min Metrokolumn. Ja inte just nu, nu bloggar jag ju. Men dokumentet är öppet och klart. Sen är det tänkt att vi ska gå ut och käka och senare ikväll kommer Mr Hugs (en av Knickedickens kompisar tillika brandmanskollega) över på drinks vid poolen.

Imorgon är det måndag och jag och Knickedicken ska ”leka vardag” för första gången. Han går till jobbet och jag tar en power walk och sitter sen och skriver vid poolen. Sen kommer han hem kring fyratiden och skriker ”Honey, I´m home”. Ska bli intressant. Vi har förövrigt pratat en del om boendearrangemang i höst och det lutar åt att vi hyr ett hus till att börja med. Under lågsäsong kan man få ett från 800 dollar i månaden.

Jag är ledsen att jag inte lagt ut några bilder än. Men jag glömmer att ta med mig min kamera hela tiden. Tror väl att jag är på semester eller nått …

Svensk musik

Igår var det ”bara” dryga 30 grader här i Madison. Skönt. Hängde vid poolen och sen blev det som utlovat candle light dinner och lite vin. Senare på kvällen kom moster Debbie (ni vet hon som skrek ”Lick Me”) över en stund. Och kvällen avslutades med ett glas vitt i bubbelpoolen med Bobby och hans flickvän. Folk ville höra svensk musik så jag lirade lite Patrik Isacsson för dem. Bobby var helt säker på att han sjöng på engelska. Han må vara lutenent men inte så smart. Pappa Thomas diggade Tebbybears STHLM. Cool snubbe.

Nu har vi just käkat frukost på Nick´s Place. Knickedicken lär sig så sakteliga och beställde en fruktsallad till sina blåbärspannkakor (som han givetvis dränkte i flera deciliter syrap). Planerna för resten av dagen är inte satta. Det blir väl en mix av kaffe nere på stan, bada i poolen, äta lunch på Warf by the Sea och slappa. När kvicksilvret sjunkit något ska Knickedicken följa med på en power walk. Och ikväll blir det antingen middag vid poolen eller en sväng till casinot i CT (som lär vara i god Las Vegas stajl).

Ok, that´s all for now.

Madison

Äntligen har jag fått hångla (and more). Landade igår strax efter lunch och möttes av Knickedicken och en stor blomsterkvast på flygplatsen. Det var inte det enda som var hett. Ute är det 43 grader. Helt galet.

Har dessutom hunnit shoppa havregryn och surdegsbröd på Super Market:en och lokaliserat en perfekt slinga för morgonpromenader och power walks. Och om jag hittar en motsvarighet till Kesella Lätt kommer jag aldrig mer hem.

Nu ska vi softa ett tag vid poolen och ikväll ska Knickedicken laga mat till mig och jag ska sippa vin. Vi snackar seriös candle light dinner, baby! Sen kommer Bobby över for drinks. All is good!

Nu ...

... åker jag!

Imorgon!!!

Joråsåatt. Då var man nästan på väg. Jobbar, tvättar och packar på samma gång med smäktande kåntrykärlekssånger av Mr Brad Paisley i bakgrunden (... she´s everything I ever wanted, everything I neeeeeed ... To the world, you might be just another girl. But to me, baby you aaaaare the world ...). Allt för att komma i rätt stämning. Vid den här tiden imorgon ligger jag kanske i familjen Stegmans pool (det är över 35 grader i Madison nu). Eller sitter på stranden och spanar ut över Atlanten. Eller dricker en latte på Willoughby´s. Samtliga alternativ går att kombinera med hångel. Eller snarare - samtliga alternativ kommer att kombineras med hångel.

Jag har iaf installerat Photo Shop på den bärbara nu så jag kommer att lägga ut härliga bildbevis från USA. Om jag inte måste hångla (läs: ligga) hela tiden förstås. Och på just det kommer det inte några bilder. Sorry.

Jorden runt

Precis som alla andra har jag hittat till sidan där man kan skapa en karta över de länder man varit i. Och självklart finns det en hel del vita fläckar. Trots att jag flänger runt en hel del har jag bara varit i 24 procent av alla världens länder. Än så länge ...

You may kiss the bride

Igår firade mina föräldrar att det varit gifta i 40 år. Så kallat rubinbröllop enligt Bröllopsmagasinet (och nej, jag har inte köpt den tidningen för att jag själv ska gifta mig utan jag googlade på nätet). Till min förvåning har man typ ett namn för varje år. Första året är det bomullsbröllop (uppvaktas man av sin make med tops på sängen då?), sen är det pappersbröllop. Fjärde året var kul – då firar man fruktbröllop. "Här älskling får du ett päron". Åttaårsjubileet kallas lite kinky för gummibröllop. Efter 14 år är det elfenbensbröllop vilket verkar urdumt eftersom att elfenben typ är förbjudet enligt lag. Samma sak när man firar 35-årsjubileum. Då är det korallbröllop. Och som dykare vet jag ju att man absolut inte får ta koraller. Inte ens peta på dem faktiskt. Hur som helt är jag mäkta imponerad av mina föräldrar. Tänk att ha varit gifta i 40 år. Och de är fortfarande kära, gör saker tillsammans, är spontana, de reser massor framför allt har de roligt ihop. Det är precis så man vill ha det.
Och så levde de lyckliga i alla sina dagar. The End.