Frisk och olycksfri?

Att uppgradera sin reseförsäkring så att den räcker i ett år kostar drygt 11 000 spänn. Jag känner bestämt att jag kommer att vara frisk i ett år framöver. Inte heller kommer jag att råka ut för en olycka eller bli bestulen. Eller?

Jelly Belly

Var hemma hos Hannah igår och käkade födelsedagssmörgåstårta, drack bubbel och tittade på när de andra åt glatt ur den tunna med Jelly Beans som Malin hade köpt. Jag har fortfarande min Jelly Beans-skräckupplevelse från New York i färskt minne så jag kunde inte ens smaka. Anna, Knickedicken och jag var på Dylans Candy Bar på Third Avenue och jag köpte en säck med de sockriga bönorna och åt tills jag trodde att jag skulle spy, dö och svimma.

Pratade en del om min flytt och skatteproblem. Då berättade Malin att jag nog borde kolla upp det här med sjukförsäkringen också. Urk! Ännu ett jobbigt, tråkigt och krångligt samtal att ringa. Tar det aldrig slut?!

Abstinens

Idag är jag … ja, jag vet inte vad. Det är bara två veckor kvar nu och jag åker emotionell berg- och dalbana. Och det är inte en liten fjösig Gröna Lund-variant utan en sån där gigantisk och superläskig som man åker upp och ner i och snurrar runt och tror att man ska dö. Att vara så här otålig och rastlös gör att jag har svårt att identifiera mina känslor. Just nu vet jag faktiskt inte om jag är hungrig, törstig, trött, pigg, arg, glad, ledsen, frustrerad, förväntansfull, gråtfärdig, harmonisk eller hysterisk. Jag försöker känna efter men det går inte att avgöra. Kan det vara Sverigeabstinensen som redan kickat in? Bör jag vistas i madrasserade rum? Eller kanske bara sluta tjata och hålla käften?

Skattechock

Fick just en mail från min revisor och det kan vara så att jag måste betala skatt i USA. Alltså måste jag ta kontakt med Skatteverket i Sverige och meddela dem att jag ska jobba utomlands, sen kontakta IRS och säga hejsan svejsan nu vill jag betala dollars till er. Och sen ska jag inte lägga på moms på mina svenska fakturor utan det ska mottagaren ansvara för. Det låter så krångligt att jag bara vill linda in mig själv i bubbelplast, krypa ner i en flyttkartong och gråta. Fast först ska jag ringa SJF och kolla om detta verkligen kan stämma. Låter ju helsnurrigt …

Stora fixardagen

Idag har jag avslutat el, gas, kabel-tv, bredband, fixat så att telefon och mobil är vilande med aktiva telesvar och ordnat med eftersändning av post. Kan säga att jag är trött på telefonköer, bli bjuden på lite musik och du behåller din plats i kön.

Jag vill ha regn och Eddie

Idag hade det mycket väl kunnat få vara gråmulet och regnigt tycker jag. Var på middag med ”vännerna från förr” igår. Fantastisk mat, massa vin, asgarv och en skål med smågodis. Går inte att toppa. Var hemma tidigt, vid ettsnåret kanske (och då hade jag även hunnit råka ut för ett aslångt strömavbrott i t-banan). Är allt annat än bakfull idag eftersom att jag knappt blev tipsy igår men för lite sömn gör en ändå ganska seg i bollen. Nu när jetlaggen gett med sig tycks jag inte kunna sova längre än till sju-halv åtta oavsett när jag går och lägger mig. Och jag behöver minst åtta-nio timmars sömn för att fungera. Så därför är det störande att solen skiner eftersom att jag vill ligga i soffan och glo på minst två-tre Eddie Izzards-dvd:s. Tacka gud för mörkläggningsgardiner.

Muskelmiss

Att flytta tar på krafterna. Jag är så spyless på att packa ner saker i kartonger och bubbelplasten har förlorat sin charm. Jag är otålig och jag vill åka nu. Dessutom har jag gått upp så i mitt flyttprojekt att jag slarvat med både träning och kost. Upptäckte, när jag ställde mig på vågen med en låda i famnen (för att ta reda på vad grejerna som jag ska FedEx:a vägde) upptäckte jag till min fasa att jag rasat nästan tre kilo i vikt. Och med största sannolikhet är det muskelmassa (och vätska) som gått upp i rök. Illa!

Nu ska jag iväg och luncha med Gonzalita. Lite glamour behövs sannerligen i mitt cardboardbox-liv.

Allt är klart!

Visa. Check.
Hyresgäst. Check.
Flygbiljett. Check.

Pros & Cons

Jag var tvungen att sätta mig ner och skriva en plus- och minuslista. Inte för att det är några som helst tveksamheter att jag ska åka. Men ändå. Skönt att se svart på vitt att plusen väger över. De två första plusen väger dessutom bly, går knappt att lyfta om man så skulle vilja.

PLUS
1. Jag får leva med Knickedicken.
2. Jag får hångla (and more) med Knickedicken varje dag.
3. Jag får chansen att bo i ett nytt land.
4. Jag kommer att bli en stolt och Sverigefanatisk utlandssvensk.
5. Jag kommer att kunna sätta upp en bild på Kungen och Drottningen på väggen utan att det verkar skumt.
6. Jag får bo i en Gilmore Girls-kuliss.
7. Jag kommer att bli en hejare på softball.
8. Jag kommer att bli en hejare på amerikanska (fast jag kommer aldrig att sluta säga bollocks, bastard och bugger off).
9. Jag kommer att få lära Knickedicken svenska (än så länge kan han bara säga ja, cp och älskling).
10. Jag kommer att kunna gå på vodkalunch hos aunt Debbie.
11. Jag kommer att ha nära till New York.
12. Jag kommer att ha nära till Boston.
13. Jag kommer att ha asnära till IKEA och köttbullar med lingonsylt.
14. Jag kommer att kunna skriva massa roliga resereportage från USA och Kanada.
15. Alla mina vänner kommer att komma och hälsa på (för det har ni lovat).
16. Jag kommer att kunna resa hem till Sverige och hälsa på.
17. Jag kommer att få jättemånga Eurobonuspoäng.
18. Jag kommer att kunna vråla könsord när jag blir arg utan att någon förstår eller tar illa upp.
19. Jag kommer att bli lokalkändis och klassad som spännande och exotisk bara för att jag kommer ifrån Sverige. Alla mina brister och fel kan jag skylla på mitt ursprung och säga att ”så här gör vi i Sverige sörrni”.
20. Jag kommer att kunna se alla amerikanska tv-serier före alla andra och avslöja slutet eller vad som kommer att hända för inte ont anande bloggläsare. Eller bara säga ”jag vet vad som kommer att hända”. Det senare är nästan roligare.

MINUS
1. Jag lämnar min familj och alla mina vänner.
2. Jag kommer att sakna Sverige, Stockholm och Bromma.
3. Jag ska flytta till en småstad.
4. Jag kommer att sakna keso och kesella.
5. Jag får inte träna med Omid.
6. Maten i USA är galet fet och flottig.
7. Jag kommer aldrig lära mig hur lång, bred eller stor en inch, feet, yard eller acres är.
8. Att en mil och en mile inte är samma sak suger.
9. Ounce, pound och gallon är tramsigt och ologiskt. För att inte snacka om one serving.
10. Jag kommer att bo i samma stad som ”Den onda dockan”.

25 days and counting

Knickedicken har tre lägenheter som han ska titta på imorgon. Alla ligger i down town Madison med krypavstånd till tågstationen (perfekt om jag får lappsjuka och bara måste åka till New York eller Boston över dagen). Kan knappt fatta att det är sant. Om 25 dagar flyttar jag till USA. Det är mindre än en månad kvar. Måste nog ut och löpträna så att jag får lite ordning på alla tankar och känslor.

Stressöndag

Söndag - en vilodag. Ingalunda. Har ”råkat” förtränga massa jobb med lämning i morgon måndag. Varför gör jag alltid det? Eller föresten så jobbar jag bäst under press så what the heck. Sedan är det stora visningsdagen i morgon så jag måste städa undan massa jox och bära ner kartonger i källaren så att aspiranterna kommer in i lägenheten. Kan ju vara en fördel. Och så ska grannen tillika rörmokaren svänga förbi och fixa min läcka under diskbänken. De nya hyresgästerna tycker kanske inte att min sedan ett år tillbaka smarta lösning med en skurhink under det droppande röret är så smart. Vad vet jag? Och som pricken över i:et har jag kolumnlämning i morgon också. Och än så länge noll idéer. Måste kanske titta på ett par avsnitt av SATC för att få lite inspiration.

Stelbent

Jag har just avverkat en 90 minuters power walk. Svettigt värre i solen vill jag lova. Skönt att få komma hem och svalka sig och dricka en fruktig och iskall jordgubbsproteinshake. Om en stund ska jag stretcha. Tror jag. Varför är det så att man bara tycker att det är kul att göra sånt som man är bra på och att det är trist att göra sånt man är mindre bra på? All löp- och styrketräning gör en knappast smidig. Är snarare stel som en pinne. Nåja, inte lika stel som mitt ex som tyckte att han stretchade baksida lår när han satte upp foten på en tröskel och som knappt kunde knyta sina egna skor (det är därför så många män förespråkar kardborreknytning tror jag).

Nu ska jag skriva trehundra artiklar som bara blivit liggande när jag har haft fullt upp med att rulla in saker i bubbelplast, springa på ambassaden och dagdrömma om Amerika. Ikväll ska jag träffa Hannah. Blir förhoppningsvis något glas vitt, massa skvaller och visdomsord. Det senare brukar hänga ihop med det första.
Tror man.

Manhattan på Manhattan

Nu är klockan över tio och jag ska ringa det dagliga kärlekssamtalet till Knickedicken. Det kommer massa folk och kollar på min lägenhet i helgen och i början av nästa vecka. Så förhoppningsvis kan jag ha en hyresgäst och ett påskrivet kontrakt inom ett par dagar. Och då är det bara att boka flygbiljetten. Det lutar åt att jag åker den 29 september. Så jag ser fram emot att få dricka en eller fjorton Manhattan på Manhattan med Hannah och Måns i oktober!

Idag har jag blivit 20 svarta soppsäckar lättare. Jag och pappa åkte till tippen och slängde all sköns bråte som jag samlat på mig under åren. Efter det blev det lunch hemma hos föräldrarna. Pappa berättade om när han och mamma varit ute och bilat i somras. Mamma fick uppgiften kartläsare vilket hon inte är något vidare på. Hon läser fel på skyltar hela tiden, hon är lite lat så hon kollar bara in de första bokstäverna på skylten och hittar sedan på resten efter eget huvud. De skulle i vilket fall till Avesta och plötsligt sa mamma att de skulle svänga av till höger. Pappa gjorde som hon sa men blev misstänksam efter en stund och åkte tillbaka för at se vad det egentligen stod på skylten som mamma sett. Istället för ”Avesta” stod det ”Avstängt”. Så nära men ändå så långt borta.

Jag en inspirationskälla

Idag fick jag ett mail från en tjej på B. Wahlström Bokförlag. Hon jobbar som projektledare och är den som kom på idén att göra en träningsbok tillsammans med Hollywood PT:n Tanja Djelevic. Och varifrån fick hon idén? Jo, efter att ha läst min artikel om Tanja som gick i Metros träningsbilaga förra året. Jättekul! I årets träningsbilaga (som gick igår) hade jag ännu en artikel om Tanja och den kan ni läsa här. Jag hade förövrigt så många träningsartiklar att Singelpinglan kallade gårdagens tidning för en "Petra-fest".

Jag har förövrigt fått mitt visum redan. Det damp ner i posten igår. Det tog alltså en dag. Och inte nog med det, jag har fått ett femårigt visum! Fast det är tydligen någon visumgubbe på flygplatsen som har sista ordet. Men jag har aldrig haft problem med säkerthetsmänniskorna i USA. Nu senast när jag var där tittade mannen i mitt pass och påpekade att jag varit ganska mycket i USA på sista tiden och föreslog glatt att han tyckte att jag skulle flytta dit. Han anade inte hur rätt han hade …

Bubbligt jobb

Dagens inleddes med 90 minuters power walk och efterföljande fiberberikad havregrynsgröt men linfrö och lågkaloriäppelmos (som fortfarande bara säljs i pyttesmå burkar medan sockervarianterna finns i stora ekonomihinkar. Hålla?). Sen var det dags att börja jobba så jag tappade upp badkarsvattnet och öste på med massa skum, salt och oljor. Ja, ni läste rätt. Idag har badrummet varit min arbetsplats. Jag ska skriva en artikel om hemmaspa och testar en massa sköna produkter. Än så länge är Decléor och Greenland klara favoriter (tack Gonzalita för alla uuunderbara tips).

Pratade med Knickedicken som vanligt igår kväll. Han kunde inte fatta att det gick så smidigt med mitt visum och jag tror att vi stod i varsin ände av luren och glädjedansade. Så nu ska han sätta en svetslåga i baken på Linda så hon hittar ett hus åt oss snabbt. Det blir förmodligen ett season rent, det vill säga ett sommarhus där ingen bor på höst och vinter. Ganska smidigt för då hyr man möblerat och har vi tur hittar vi ett med ocean view. Då kan man sitta framför öppna spisen (ja, i min fantasi finns den en öppen spis i huset … och en stor veranda också för den delen) med ett glas rött och titta ut på snöstormarna över Atlanten. Dessutom är det asmysigt att löpträna där mitt i New England-idyllen och längs vattnet. Och sånt är också viktigt.

Vinnare

Jag har alltid varit en extrem tävlingsmänniska. Jag vill komma först, vara bäst och jag hatar att förlora. När jag tävlar, utövar någon sport eller är ute och power walkar (ingen får någonsin gå om mig då) sitter det en gubbe inne i mitt huvud och skriker ”kom igen nu, du klarar det, du kan ta den där jävla loosern”. Jag är faktiskt inte enbart en dålig förlorare. Jag är en dålig vinnare också. Jag blir stöddig och odräglig. När jag och Knickedicken skulle spela badminton råkade jag visa mitt rätta jag. Han hade nog tänkt att vi skulle spela lite på kul men insåg snart att det var blodigt allvar från min sida. När jag låg under med en poäng sa han förskräckt att jag gav honom ”the look”. Och det var nog inga sängkammarögon han talade om. Sen tog jag självklart tillbaka ledningen och vann med två poäng.

Jag kan inte annat än att hålla med Felix Herngren som var med på Tv3:s Menduro ikväll.
– Varför ska man tävla om man inte är sugen på att vinna? Då kan man ju läsa en bok eller knulla istället.

Visum i sikte

Imorse var jag tvungen att gå upp klockan 06.00. Inte för att det är någon bedrift i sig men somnar man som jag klockan fyra på morgonen är det jobbigt. Men eftersom att jag hade bokad intervjutid på amerikanska ambassaden studsade jag upp ur sängen utan problem trots två ynka timmars sömn. Sen gick det oväntat smidigt och snabbt på ambassaden. Fick i och för sig vänta i nästan två timmar innan det var tid för min ”intervju”. Den bestod i att småprata med en jättetrevlig ambassadman som förövrigt var ett fan av mina kolumner. Det hela var över på tio minuter och enligt honom ska jag få mitt ettåriga journalistvisum om fem dagar. Fem dagar, people!!! Jag som trodde att det skulle ta minst en månad. Dessutom har Knickedicken fixat extremt bra rabatter på over night shipping hos Fedex så nu slipper jag kånka på massa väskor och betala övervikt på planet. Nu gäller det bara att hitta en lämplig och välartad lägenhetshyrare och sen är jag good to go.

Hatmejl

I fredags när jag var på Metro berättade en av nyhetscheferna att de alltid får massor av mejl om mina kolumner. Mest arga personer som tycker att jag ska ”skaffa mig ett liv”. Hon sa att jag får mer hatmail än någon som skrivit att vi borde avskaffa kungahuset. Jag tar det som ett bevis på att mina kolumner funkar. De berör, eller ska jag säga upprör. Själv tycker jag att jag är ganska harmlös. Men tydligen retar jag gallfeber på vissa människor (män över 40 och bittra kvinnor om jag fördomsfullt får gissa). Det är vad jag kallar ett bra betyg. Så tack alla griniga, arga, bittra, sura, eländiga, ensamma, olyckliga och kärlekstörstande människor som har så mycket tid över att de hinner mejla Metro och tycka till om mina kolumner. Tack!

Tiden är ur led

Somnade vid tre igår natt och vaknade med ett ryck klockan tolv. Nio timmars djupsömn och ändå känner jag mig seg. När ska dygnet vända på sig? Det kanske är som Knickedicken säger, de har en bättre tid i USA?

Hela dagen har jag ägnat åt att rensa och slänga. Nu är hela matrummet fullt av svarta soppsäckar. Pedant som jag är stör det mig givetvis att de måste stå där ända tills på torsdag då de ska till tippen.

Jag har precis varit ute och sprungit. Det var nästan så att jag längtade efter lite regn. Solen gassade och det blev svettigt och skitjobbigt. Kan iofs bero på att jag inte tränat på en hel vecka. Men om en vecka tinar mitt gymkort så då blir det andra bullar. Har fyra timmar med Omid som bara ligger och väntar.

Vatten, vatten, vatten

Idag lyckades jag pricka in samma regnskur from hell två gånger. Först när jag klev ut från Metros redaktion på Kammakargatan. Det fullkomligt öste ner, fontäner av vatten sprutade ur stuprännorna och Sveavägen liknade mer en bred flod än en väg. Lyckades undvika drunkningsdöden och slank ner i tunnelbanan. Klev av hemma och kilade in på ICA. Och när jag kom ut därifrån hade regnhelvetet kommit ikapp mig och nu öste det ner igen. Mina sneakers lär torka någon gång lagom till nästa sommar.

Nu ska jag laga lite mat och kolla på nyss hyrda Kiss Kiss Bang Bang. Lite Robert Downey Jr är aldrig fel. Tycker jag är värd det efter att ha fyllt sju svarta soppsäckar med skit som ska till tippen. Det är skönt att rensa och slänga. Renande på något vis.